Samtiden som en roman från 1800-talet

Bild: Parti Socialiste du Loiret/Flickr.com/CC

Thomas Piketty är en av vår tids få genuint intellektuella och samhällstillvända ekonomer. Han menar att 00-talets kapitalism har gjort oss till figurer i Balzacs Pappa Goriot.

Den franske ekonomen Thomas Piketty har just utkommit med sitt mastodontverk Le capital au XXIème siècle. Det är ett nästan tusen sidor långt uppslagsverk i ojämlikhet.

Jag meddelar omedelbart den icke franskkunnige läsaren att den engelska utgåvan är på gång.

Den känslige läsaren uppmanas att bädda ner sig under ett tjockt och tryggt duntäcke. Men missa inte dessa tusen sidor skrivna av en av världens få genuint intellektuella och samhällstillvända ekonomer. 

Thomas Piketty syns ofta på Le Mondes debattsidor, där han argumenterar för en reform av det djupt konservativa, krångliga och orättvisa franska skattesystemet, och han har också varit en av dem som hävdat att man i stället för att strypa pensionerna för den nuvarande och kommande generationen borde beskatta pensionerna för dem som Pär Nuder en gång kallade ”köttberget”, de 40-talister som gynnats under hela efterkrigstidens historiskt exceptionella period av tillväxt, full sysselsättning och billiga krediter.

Thomas Piketty är också känd i den anglosaxiska världen som den ekonom vars obarmhärtiga statistik satte ord på begreppet de en procenten, d.v.s. den översta centil (hundradel) i inkomststatistiken som i USA år 2010 kammade hem över hälften av landets samlade inkomster. Det var med denna statistik i ryggen som Occupy Wall Street bildades, med sin politiska slogan We are the 99 percent.

Le capital au XXIème siècle är en bok med en vågad och välvald titel.

Marx hade aldrig kunnat förutse de dramatiska ackumulationseffekter som finns inbyggda i en global ekonomi där oljemarknader, bostadsbubblor och finansmarknader samverkar till att systematiskt överföra förmögenheter från världens fattiga, arbetare och medelklass till ett slags globalt toppskikt. Marx trodde som bekant att kapitalismens inneboende dynamik var sådan att kapitalets ständiga tendenser till exploatering skulle leda till en revolution.

Icke så, menar Piketty. Historiskt sett är dagens situation att jämföra med den mest ojämlika perioden i historien, nämligen under vad historiker kallar den första globaliseringen som började under sent 1800-tal och slutade med första världskrigets utbrott.

De senaste 30 åren har ojämlikheten åter ökat framför allt genom att den minskade progressiviteten i skattesystemet gynnat, inte i första hand den medelklass som var ursäkten, utan snarare en liten, global kapitalstark elit. Detta globala kapital är i dag lika starkt som det var innan börskraschen 1929.

Piketty ser dagens kapital som en slags modern variant på figurerna i Balzacs roman Pappa Goriot.

Romanen beskriver en tid där liberalismens fundament, tanken att man genom hårt arbete, utbildning och självförbättring, tycks åsidosatt av en maktstruktur dominerad av ärvda pengar och snabba klipp.

Trots 90- och 2000-talets politiks väldiga inriktning på självförbättringen, på humankapitalet, utbildningen och arbetet, är det i själva verket kapitalet, tillgång till kapitalinkomster, räntor och ärvda pengar, som avgör en människas livschanser.

Det är just detta, som gör dagens kapital så omoraliskt. Thomas Piketty menar att ojämlikheter kan vara försvarbara, om de på något sätt bidrar till det gemensamma bästa. Exempelvis, om det vore sant att entreprenörer måste få skattelättnader för att de är en tillväxtmotor, så skulle detta göra sådana former av omfördelningar socialt acceptabla eftersom vi alla får del av den tillväxtökning som antas bli resultatet.

Problemet är att det inte är sant. Kapitalet, menar Tomas Piketty, är i dag precis som vid höjden av den förra historiska ojämlikhetsvågen vid 1900-talets början fundamentalt asocialt och står i direkt motsättning till meritokratiska principer.

De en procenten har många gånger inte gjort särskilt mycket för att förtjäna sin plats på toppen. Ibland har de själva satt sina löner och fallskärmar.

I synnerhet har de gynnats av en specifik historisk situation, särskilt i samband med den lågtillväxt-period som inleddes med 70-talets stagflationskris, och som tillsammans med finansmarknadernas frisläppande gjort att inkomster från kapital ökat mer än tillväxt, produktivitet och löner.

Det lönar sig alltså utmärkt att vara rik. Det lönar sig mycket bättre än att utbilda sig eller arbeta.

Med Pikettys slutsatser betyder detta att kapitalet inte alls är goda entreprenörer som sätter sina pengar och sin investeringsvilja till samhällets bästa. De är rent seekers som söker efter den bästa avsättningen på sina pengar, i de globala storstädernas fastighetsbubblor, på de globala oljemarknaderna, i demokratier eller diktaturer varhelst kapitalet kan få avsättning.

Pikettys arbete, som bygger på en enorm forskningsinsats under åtminstone femton års tid, är i själva verket en mycket mödosam och detaljerad illustration av den tes som exempelvis David Harvey eller Colin Crouch drivit i ett antal böcker.

Nämligen att nyliberalism kan förstås som en systematisk klasspolitik och förskjutning av ekonomisk och politisk makt uppåt i samhällspyramiden.

Att detta blev möjligt på grund av centrala förändringar i våra politiska system, framdrivna av en aggressiv höger men därefter också accepterade som socialt försvarbara och rättvisa av såväl Europas socialdemokratiska partier som av en bred folkopinion, liksom av nya former av globala företag vars strategier gått ut på att ställa sig ovanför politiken och demokratin.

Dessa slutsatser är välbekanta, men på något sätt har de ändå gått den europeiska vänstern förbi.

I stället för att granska nyliberalismen som system och som konkret materiell världsordning har mycket kritisk analys ägnats åt att studera den som –ism, som doktrin och som diskursivt system. Makten över tanken blev viktigare för vår förmåga att kritisera, än makten över resurserna.

Så framstod för stora delar av vänstern politikens förändring som något som förvisso kunde tolkas som ett jordskred åt höger, men som samtidigt kunde förändras med formulerandet av alternativa hegemonier och projekt. En gammal vänstervågs materiellt orienterade analyser av den kapitalistiska staten, av eliten och kapitalet, av arbetsmiljö och levnadsnivå, hamnade i bakgrunden.

Kanske har vi därmed misslyckats med att förstå den enorma förskjutning av maktresurser från folket och demokratin, till eliten och ekonomin, som ägt rum sedan 1970-talets början, och kanske är det därför som vi i dag blir på något sätt förvånade när vi upptäcker att välfärden drivs av riskkapitalister och att vi tycks sakna lagliga regleringar för att hindra samma kapitalister från att finansiera politiska partier i den uppenbara avsikten att helt enkelt köpa sig den politik man vill ha.

Vi såg inte tecknen på vägen. Vi borde ha lyssnat bättre på 70-talsvänstern.

De politiska konsekvenserna av Pikettys analys börjar nämligen stå uppenbara. En av dessa konsekvenser är att det sena 1800-talets ekonomiska och politiska ordning på olika sätt åter kommit att framstå som socialt legitim.

Att den gör det beror på det enorma politiska arbete som gått ut på att förankra den myt som gjorde nyliberalismen socialt acceptabel, nämligen idén att det går att klättra och att arbete och entreprenörskap kommer att löna sig. Pikettys analys visar att detta inte är sant.

Därmed faller också den bevekelsegrund som de senaste 30 årens politiska förändringar gått ut på att upprätthålla. Rimligtvis borde detta leda till att politikens legitimitet faller och att vi får nya rörelser, nya –ismer, ny politik. Men det är här Pikettys tidigare slutsatser om de en procenten i toppen av det amerikanska samhället är verkligt obehagliga.

Pikettys forskning har legat till grund för den analys som de amerikanska statsvetarna Jacob Hacker och Paul Pierson gjort i två böcker de senaste åren, Off Center, och Winner-Take-All Politics.

I dessa beskriver de hur en allt mer extrem fördelning av inkomster och en systematisk förskjutning av ekonomisk makt uppåt i samhället har en direkt parallell i en systematisk förskjutning av den politiska makten mot de extrema republikanska positioner som företräds av Tea Party-högern och som nyligen resulterade i blockeringen av den budgetöverenskommelse som skulle tillåta den federala staten att fortsätta fungera.

En liten grupp människor med extrema högersympatier kan alltså blockera vad den breda majoriteten beslutar.

Enligt Hacker och Pierson är inte detta någon form av engångshändelse, utan en fråga om system: det amerikanska politiska systemet har kidnappats av en grupp republikaner utan egentlig representativ bas, för att systematiskt driva politiken mot extrema positioner ”off center” som visserligen gynnar dem själva men som inte alls omfattas av den amerikanska väljarkåren.

Ett centralt exempel på detta är inte det dramatiska lockdown, utan de skattelättnader som genomförts sedan George Bushs tid vid makten, och som hade för avsikt att gynna de amerikanska höginkomsttagarna.

Eftersom man visste att dessa skulle vara svåra att genomföra byggdes dessa skattereformer kring en tidsdimension: deras fulla effekt slog inte igenom omedelbart utan med fördröjning, och reformerna omgavs av ett skickligt retoriskt budskap som lät påskina att de var avsedda för den arbetande medelklassen medan de största effekterna de facto gick till höginkomsttagare och företag.

Detta hade, menar Hacker och Pierson, inte varit möjligt om inte det vore för att Republikanerna trots all sin hatpropaganda mot den amerikanska staten i själva verket använt sig av staten för att genomföra sina reformer. Den federala staten, dess agencies och byråkrati, förvandlades därmed till en republikansk maskin för ojämlikhet.

Det amerikanska samhället är extremt. I Pikettys analys är de skandinaviska länderna omkring 1970 – dvs. före de enorma samhälleliga förändringar som skett sedan dess – det amerikanska samhällets motsats, alltså exemplet på det minst ojämlika samhälle som världen någonsin skådat.

Den svenske forskaren Daniel Waldenström har gjort om en del av Pikettys analyser för Sverige, och sanningen om den svenska inkomstfördelningen står också att läsa i en rad lätttillgängliga SCB-rapporter. Kapitalet finns i Sverige också.

Sverige är ett av de länder där skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare ökar fortast. Relativt sett drar de översta tio procenten av det svenska samhället iväg, de undre tio likaså fast åt motsatt håll.

Konsekvenserna av de skattereformer som gynnar inkomster av kapital och alltså ägande, liksom jobbskatteavdragen, är tydliga. Det är att beskriva som en form av negativ omfördelning, det vill säga de gynnar de besuttna.

Liksom Bushs skattereformer har också skattesubventioner som jobbskatteavdragen, rot och rut en inneboende tidsdimension. Det är svårt att tänka sig att de skulle ha gått att sälja som populära reformer om deras alternativkostnader hade varit tydligare, med andra ord om deras effekter på den svenska ojämlikheten stått klar.

Men de ger tydliga effekter i plånboken på en medelklassväljare vars sympatier på så sätt köps och förankras – om inte denna medelklass får klart för sig vem som egentligen verkligen gynnats av den förda politiken, och vem som förlorat. På längre sikt skjuts medelklassens preferenser mot mer privat konsumtion och mindre offentlig.

Thomas Pikettys moderna version av Kapitalet mynnar i en diskussion om progressiv beskattning, som enda sättet att rå på de enorma inkomstskillnaderna i den moderna världen, liksom i slutsatsen att nationalstaterna är lika hjälplösa inför kapitalet i dag som under det tidiga 1900-talet.

För Piketty finns därmed ett tydligt alternativ: antingen fortsatta skillnader, med våld, nationalism och protektionism som följd.

Eller en ny politik för solidaritet, och en europeisk socialdemokratisk vision för Europa som den överstatliga och regionala mekanism som kan stärka arbetskraftens ställning mot de nya trä- och tändsticksbaronerna i det globala kapitalet.

Den europeiska vänstern behöver välja mellan duntäcke och samhällsanalys.

Jenny Andersson