Om marknadsekonomin ska överleva krävs införande av striktare regleringar för hur stora marknadsandelar som företag högst får ta. Det skriver Vera Koponen, lektor och docent i matematik vid Uppsala Universitet.
Kapitalism och marknadsekonomi används ofta som synonymer. Men jag kommer argumentera för att marknadsekonomins överlevnad hänger ihop med införande av striktare regleringar för hur stora marknadsandelar som företag högst får ta. Och att det behövs regelverk som håller företagens storlek och makt på en nivå där de inte själva kan bestämma spelreglerna.
En marknad är en situation där varor och tjänster utbyts – eventuellt med pengar som mellanhand – på individers egna initiativ. Marknader har funnits i tusentals år, även i relativt egalitära samhällen. Poängen med en marknad enligt den mycket yngre ”marginalnyttoteorin” är att om marknaden är ”perfekt” kommer ekonomin, i teorin, att röra sig mot ett ”jämviktstillstånd”.
Detta är också kallat Pareto-optimalt tillstånd i meningen att ingen kan få det bättre (dvs få ut större ”nytta” givet sina resurser och preferenser) utan att någon får det sämre.
Villkoren som behövs inkluderar fullständig kunskap om alla priser, produktionsmetoder och deras effekter på omvärlden i nutid och så långt in i framtiden som vi anser är relevant. Det krävs också att ingen enskild konsument eller producent kan påverka priset på varor. I sig innebär det att det måste finnas ett stort antal producenter och konsumenter av respektive produkt.
Kapitalismen lägger tonvikten på privat kapital och möjligheterna att få kapitalet att växa. För att rättfärdiga strävandet av ständigt växande kapital behövs en underliggande etik och verklighetsuppfattning som ignorerar maktrelationer och ger stora friheter åt det privata kapitalet, utan bekymmer för de intrång på andra typer av friheter som detta kan medföra.
Tillsammans med de lagar som ska förverkliga kapitalismens strävanden tenderar detta att ge fördel till privat ägande framför arbete, naturens reproduktion och kollektivt ägande. Det ger också en fördel till stora privata ägare framför små privata ägare, så att de mindre företagarna successivt konkurreras ut. När denna process har fått verka ett tag, statligt understödd, och skattebetalarfinansierad utifrån föreställningen att stora (”systemviktiga”) företag inte får gå omkull, finns få företag kvar inom respektive bransch på det som ändå kallas ”marknaden”.
De stora företag som är kvar kan påverka priser och lagstiftning. Det kan handla om exempelvis utsläpp och vilken insyn omvärlden har rätt till ifråga om företagens förehavanden och produktionsmetoder. Företagen kan i sin tur hota med nedläggningar eller flytt utomlands.
Om detta låter överdrivet så fundera på hur det ser ut i diverse branscher i Sverige, eller i världen. Hur ofta talar ekonominyheter om uppdelningar av företag och hur ofta talar de om sammanslagningar eller uppköp av företag? Det är nära nog en regel att nya framgångrika företag förr eller senare köps upp av stora etablerade företag.
Beskrivningen av en ”perfekt” marknad är statisk och säger inget om vilka villkor som måste gälla för att en effektiv marknad ska överleva i längden. Till sådana långsiktiga överlevnadsvillkor hör begränsningar för hur stora marknadsandelar som företag tillåts ha.
Begränsningarna behöver vara skarpa nog att garantera en mångfald av aktörer. I de fall då detta inte är praktiskt möjligt (t ex vad gäller drift av Stockholms tunnelbana), får man erkänna att det inte finns anledning att tro att marknadsmekanismerna ska leda till en optimal allokering av resurser.
Villkoren måste också förhindra att ett fåtal storbolag, genom sin maktposition, i praktiken skriver reglerna för sin bransch. Eftersom större rikedom ger större makt så leder det till frågan om inte ekonomiska styrmedel borde införas för begränsa andelen av marknaden samt andelen av samhällets förmögenhet som enskilda företag och individer kan inneha.
Så för att på lång sikt ombesörja konkurrensen på marknaden behöver det finnas begränsningar för hur stora marknadsandelar företag får ha. Det behövs också begränsningar för hur stor andel av samhällsförmögenheten individer/företag får ha.
Om sådana begränsningar sätts och det dessutom skulle visa sig att ständigt ökande ekonomisk tillväxt inte är möjlig (av rent fysikaliska skäl kanske), eller önskvärd (av samma skäl), så finns en gräns för kapitalets tillväxt (justerat för penninginflation).
Då faller kapitalismens idé om det ständigt växande kapitalet. Alternativt fortsätter man att göra som hittills, med konsekvensen att marknader förvandlas till oligopol bestående av ett fåtal centralstyrda privata företag, det vill säga centraliserad planekonomi under privat ägande.
Vera Koponen, lektor och docent i matematik vid Uppsala Universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
