Varför kan inte alla bara vara som Pussy Riot? Och varför är socialdemokratin marginaliserad i ett land där den borde passa så bra?
För två år sedan, när det stod klart att Vladimir Putin tänkte låta sig väljas till landets president för andra gången, höjdes temperaturen i den ryska politiska debatten.
Plötsligt fanns det något oförutsägbart och nästan lite kittlande i den ryska utvecklingen i form av ett missnöjt folk som sakta började röra på sig.
Det som sedan utspelade sig var första steget i en mycket lång vandring för oppositionsrörelsen, precis som Rysslandsexperten Lena Jonsson förutspått i en analyserande artikel i Internationella studier i början på 2012.
Jag träffar Aleksej Sachnin som lever som politisk flykting i Sverige för att ta reda på hur det står till med oppositionsrörelsen nu.
Hans parti, Vänsterfronten, är en fem år gammal allians vars ledare Sergej Udaltsov sägs vilja omfatta både kommunism och det som beskrivs som radikal socialdemokrati.
Det där med kommunismen finner jag svårsmält.
Aleksej får förklara varför Vänsterfronten inte vill ta avstånd från allt i Sovjetarvet, för ”det går inte i Ryssland”, samtidigt som han tillstår att det är ”komplicerat”.
För mig som vänsterliberal har det känts betydligt enklare att solidarisera mig med systemkritiker som Pussy Riot; det vill säga Putinkritiska krafter som överhuvudtaget inte laborerar med begrepp som vänster, höger, eller kommunism för den delen, trots sin radikalitet.
Bortom de gamla patriarkala ideologierna har Pussy Riot och många med dem kunnat kämpa för social rättvisa och samtidigt tillägna sig sådant som hbtq-politik, gröna frågor och den i rysk kontext så svårsmälta feminismen.
(Inget rimmar ju så illa med den chauvinistiska nationalistiska ryska identiteten som kvinnokamp.)
Ändå är det ingen tvekan om att en bred socialistisk vänster behövs i Ryssland.
I det är jag ense med Aleksej Sachnin. I alla fall om samhällets goda någon gång ska komma också fattiga, tillbakaträngda människor till del.
Misären i Ryssland, detta rika land, kan ju bara inte fortsätta.
Det som behövs är inte minst en fackföreningsrörelse som kan organisera förhandlingar mellan arbete och kapital bortom den allt genomsyrande korruptionen, försöker jag.
Aleksej kontrar med att facklig organisering inte fungerar i Ryssland. Det är för farligt, förklarar han.
Egentligen behövs det väl en klassisk form av socialdemokrati, insisterar jag. Men där tar det stopp.
Sossepolitik av europeiskt snitt är en så marginaliserad kraft i rysk politik i dag att den nästan inte finns.
Detta trots att marginalskatter på rimlig nivå och en vettig omfördelningspolitik borde passa ryssarna så bra.
De fick ju en gång växa upp med jämlikhetsvisioner och idén att sociala nyttigheter ska vara till för alla.
Men så är det alltså inte.
Rysk opposition i dag är i stället ett högt uppskruvat spel mellan ytterligheter. På ena sidan står mer eller mindre oförsonliga nationalister och ryskortodoxa. På andra sidan hittar man en vänsterkritisk opposition som fortfarande är bunden av det sovjetiska förflutna.
Vad den breda massan tycker har ännu inte riktigt kommit fram. Det tillåter inte Kreml.
Aleksej Sachnins partikollega, Vänsterfrontens Sergej Udaltsov, har i denna omgivning växt till något av en hjälte för oppositionsrörelsen.
I takt med den ökande förföljelsen från Kreml och otaliga arresteringar har han blivit vänsterns motsvarighet till den nationalistiska oppositionens fixstjärna Aleksej Navalnyj.
De senaste två åren har Kreml slagit till så hårt mot oppositionsrörelsen, inte minst mot dess vänsteraktivister som nu utkämpar sin hårdaste kamp på länge.
Ett femtontal, dåligt uppmärksammade i västerländska medier, står inför rätta i väntan på troligen mycket hårda fängelsedomar.
För det blev aldrig någon seger efter mobiliseringen för den allt större och bredare oppositionen då på våren 2012. I stället följde statens motreaktion: en våg av arresteringar som fortfarande pågår.
Mest kända i väst är förstås Pussy Riot, och aktivisterna i Greenpeace, men här handlar det om upp till 30 politiska fångar från den så kallade marschen mot Bolotnaja som inväntar rättegång.
Personer från det ryska samhällets hela spektrum.
För första gången sedan protesterna inleddes hösten 2011, slutade ett protestmöte den 6 maj 2012 i våldsamma sammandrabbningar med polis.
Folk som strömmade till för att gå mot centrala Moskva och protestera mot utnämningen dagen efter av president Putin, fångades i en råttfälla på den plats mittemot Kreml som en gång i tiden var sumpmark och därför kallas för Bolotnaja (Träsket).
Nu väntar alla i Ryssland som bryr sig om de mänskliga rättigheterna på hur ”Bolotnaja-processen” ska sluta. Staten pumpar ut propaganda om de samhällsfarliga ”huliganerna” men det är allt färre som tror på den.
Människor också ute i ryska regioner, långt bort från Moskva, inser att den här processen är till hundra procent politiskt riggad, berättar Aleksej.
Samtidigt är det provocerande tyst i väst. Hur domarna faller (när är fortfarande osäkert) avgör framtiden för den oberoende ryska oppositionen.
Låser systemet Vladimir Putin in alla samhällskritiker från och med nu?
Väntar den rena polisstaten på världens till ytan största land? Och om omvärlden inte uppmärksammar detta, visar sitt stöd. Ja, var hamnar vi då?
Kristina Hultman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
