Stefan Löfven måste kliva fram som en trovärdig statsministerkandidat för alla de väljare som längtar efter ett annat samhälle – utan rasism och sexism.
Rosa Taikon får Palmepriset 2014, för sin ”livslånga kamp för mänskliga rättigheter”. En mer hoppfull start på det som kallas supervalåret är svår att tänka sig. Vi står inför en valdebatt där kampen för människovärdet måste bli avgörande.
Erfarenheterna från 2013 – eller för den delen hela den senaste mandatperioden – är inte särskilt upplyftande. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och höjde därmed toleransnivån för rasism i samhällsdebatten. SVT frågade sig ”hur mycket invandring Sverige tål”. SD-toppar avslöjades ha sprungit runt på stan och kallat folk för ”babbe”, ”hora” och ”fitta”. Migrationsminister Tobias Billström påpekade att flyktinggömmare minsann inte är några ”trevliga, blonda svenska damer”. Reva och romregistret visade att samhällsapparaten lider av strukturell rasism.
Samtidigt ledde alliansregeringens skattesänkarpolitik till ökade klyftor mellan kvinnor och män. På DN Debatt konstaterar Gudrun Schyman (FI) och Per Bolund (MP) att inkomstklyftan mellan könen kommer att ha ökat med 43 procent efter åtta år med alliansen. När det femte jobbskatteavdraget har genomförts får kvinnor i genomsnitt 63 900 kronor mindre i inkomst än män.
Lägg till det att hälften av alla kvinnor som går i pension i dag kommer att få garantipension – eller fattigpension som det tidigare kallades – och vem som helst som ogillar sexism har anledning att bli politiskt deprimerad.
Men kanske ändå inte. Motståndet mot både rasism och sexism är starkare än på länge. När nazister angrep en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp blev svaret kraftfulla solidaritetsmöten över hela landet. Bara på Kärrtorps IP samlades nära 20 000 personer till stöd för människovärdet.
Samtidigt visar SCB:s väljarundersökning från november att kloka politiska krafter kan vinna stora väljargrupper på att driva en människovärdig politik, både när det gäller jämställdhet och mångfald. Om kvinnorna fick bestämma skulle de rödgröna ha en överväldigande majoritet – så stor att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ensamma skulle kunna bilda majoritetsregering. Samtidigt skulle Sverigedemokraterna inte ens komma in i riksdagen.
Vad Sverige mest av allt behöver nu är ett tydligt definierat alternativ till alliansregeringen. Mer vad gäller praktisk politik än ministerposternas fördelning mellan olika partier. Socialdemokraterna måste ta sitt ansvar som oppositionsledare och sluta triangulera så förbaskat. De förlorar i trovärdighet när de accepterar jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag och går i armkrok med Moderaterna i flyktingpolitiken.
Stefan Löfven måste helt enkelt kliva fram som en trovärdig statsministerkandidat för alla de väljare som längtar efter ett annat samhälle, byggt på en annan människosyn.
Valåret 2014 börjar hoppfullt. Oppositionspolitiken måste både rida på det hoppet och stärka det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
