Tiden talar för vänsterpartiet, men inget händer. I helgen samlas deras kommun- och landstingspolitiker för att diskutera uppmuntrande exempel från Holland och Trondheim. Det senare är spännande – läs Aron Etzlers artikel i Ordfront magasin (1/08).
Samtidigt pågår diskussioner om revidering av partiprogrammet. Mest uppseendeväckande är en struken mening: kravet på sex timmars arbetsdag. Nu ersatt av "kortare normalarbetstid". Bra är också att de förstärker tanken att pensionsfondernas ägande ska användas för att öka "samhälleligt inflytande" – fortfarande en outvecklad möjlighet, ett lejon som sover.
De stora förändringarna är mer idéorienterade. Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti som nu också ska vila på "ekologisk grund". De skrotar integrationspolitiken. Bra. Och skriver i stället ett längre, lite mer modernt avsnitt om rasism. Men där händer något intressant. Sverige beskrivs inte som präglat av strukturell rasdiskriminering och antirasismen ges inte status som ytterligare en grundpelare. Varför inte? Är oviljan en reflex av marxisters och socialisters envisa motstånd att släppa klassperspektivets absoluta kungaroll? Det får liksom räcka med feminism och ekologi.
Radikala akademiker har under några år utvecklat idén om intersektionalitet, ett hopplöst ord för den viktiga uppgiften att formulera en mångsidig maktkritik. Vänsterpartiet borde vara den naturliga arenan att översätta teorin till politik. Men det är som att något går i baklås.
Det finns – kanske just därför – många exempel på brännande politiska frågor som inte finns eller är motsägelsefulla hos vänsterpartiet. De är mot Europas murar, men innebär det att de är för fri migration? De har inga tankar om en europeisk politik för jämlikhet och rättvisa, eftersom unionen bara ska bromsas, inte användas. Antikapitalismen hindrar en jobbpolitik som även tänker kreativt om privat näringsliv, eller om andra ägandeformer än de offentliga.
Det saknas helt enkelt fler perspektiv på frihet och förtryck. Mer rörelseutrymme som tillåter den radikala mångsidigheten att vända upp och ner på ensidigheten. Viljan att öppna sig, att bredda sig, fastnar.
Vad skulle hända om vänsterpartiet befriade sig från alla -ismer? Och i stället blev ett parti som tar fasta på sitt enkla namn: vänster. Ansatsen har då och då funnits men det är som att hela den explosiva frihetsvilja som ligger i vänsterbegreppet – i det intersektionella perspektivet – hålls tillbaka. Det är irriterande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
