Firma Reinfeldt och Borgs skattesänkarpolitik har fått en bitter eftersmak. Den politiska vinden har vänt.
Inom loppet av en månad har två godståg spårat ur i Stockholmsregionen. Enligt samstämmiga uppgifter är skälet dåligt underhåll. Rapporterna om lösa rälsar och ruttna träbalkar inger oro. Än så länge har ingen allvarlig olycka med persontåg inträffat. Men förmodligen är det bara en tidsfråga.
Trafiksäkerheten i den rälsbundna trafiken är inte bara en teknisk eller organisatorisk fråga. Även om dagens modell för tågtrafiken är en del av problemet. Det är också en fråga om pengar. Underhåll kostar nämligen pengar.
Visserligen presenterade regeringen i höstas med buller och bång en ”infrastruktursatsning”. Men en mycket liten del av investeringarna lades ut de kommande åren. Fokus låg på nästnästa och nästnästnästa mandatperiod. Satsningar mellan 2017 och 2028 löser inte akuta underhållsproblem här och nu.
De senaste årtiondena har kopplingen mellan resurser och resultat försvunnit ur det politiska medvetandet. Bara man effektiviserar och inför marknadsmodeller blir allt bättre och billigare. Ungefär som en fri lunch serverad av Skattebetalarnas förening.
Inte för att Sverige var ett förlovat land på 1970-talet. Och det är sannerligen inte en ideologisk förbrytelse att effektivisera och organisera den offentliga verksamheten på ett rationellt sätt. Under goda omständigheter kan konkurrens främja utveckling och bättre verksamhet.
Men mindre och mindre pengar leder förr eller senare till sämre kvalitet och minskad säkerhet. Under en längre tid har skattekvoten i Sverige sjunkit. 1990-talskrisen banade väg för ett fundamentalt trendbrott. Även Socialdemokraterna har accepterat en bantad offentlig sektor.
De borgerliga partiernas långsiktiga mål är att sänka skattekvoten till någon slags EU-nivå. De är på god väg att nå det målet. Under de senaste två mandatperioderna har Sverige kanat ner från välfärdens toppskikt.
Firma Reinfeldt och Borg har härvidlag varit oerhört skickliga och framgångsrika. De har lovat att värna ”välfärdens kärna” för att i stället skjuta in sig på ”bidragen”. Skatterna har sänkts i rekordtakt för de som har jobb och bostad. Och kallat det hela för ”arbetslinjen”.
Men receptet har fått en bitter eftersmak. Det verkar inte heller längre gå hem i stugorna. Den femte jobbskattesänkningen (”jobbskatteavdraget”) blev ingen politisk succé. Höjningen av brytpunkten stoppades i riksdagen. Nu antyder Reinfeldt plötsligt att Moderaterna inte tänker sänka skatterna efter valet. Ett löfte som inte toppar tio i topp i trovärdighet.
Socialdemokraterna lovar att inte sänka skatterna, men vill på marginalen höja några skattesatser för välbärgade grupper. Miljöpartiet och särskilt Vänsterpartiet är mer lagda åt skattehöjarhållet. Summa summarum har vinden vänt i synen på skatter.
Allt fler ser kopplingen mellan minskade offentliga intäkter å ena sidan och urspårade tåg och personalbrist i vården å andra sidan. Vi har helt enkelt nått en smärtgräns. Detta kan gynna oppositionen i årets val.
Det blir i varje fall svårare för regeringen att skrämma väljarna med rödgröna skattehöjningar. Något som var synnerligen framgångsrikt i valet 2010.
Skälet är kort sagt att framtidens stora utmaningar kräver mer gemensamma resurser till allt från omsorg till tågräls.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
