Bankbubbla och skuldkris knäckte Irlands dopade ekonomi. När den keltiska tigern i dag går till val kommer den politiska kartan att ritas om. Dagens Arena analyserar ett val där politikerna står med bakbundna händer.
På Saint Patrick’s Day 1979 kunde barn på Irland för första gången köpa Toblerone och Twix i mataffärerna. Förbudet mot att importera de syndigt goda chokladkakorna hade hävts. Tidigare ortodox ekonomisk styrning tog de första stegen mot den frihandelsekonomi som Irland skulle förvandlas till.
Hoppa på bussen vid universitetsområdet i Maynooth utanför den irländska huvudstaden. Ta trappan upp till dubbeldäckarens övervåning och se ut över landskapet under den skumpiga turen mot Dublins innerstad. Nyproducerade lådhus med välansade små tomter, glänsande stadsjeepar och hela kvarter som ser ut att vara byggda de senaste åren följer längs vägen. År av ekonomisk uppgång har gjort avtryck i det irländska landskapet.
Boomande boom
Låg bolagsskatt och en stor ung befolkning – vars barnhänder hade lagt beslag på smältande chokladkakor – drev på boomen som tog fart på 1990-talet. Den unga generation som trädde in i vuxenlivet under åren när den irländska ekonomin glödde var välutbildad. Ofta jobbade de på något av de många datorföretag som hade lockats till landet som en följd av den låga bolagsskatten.
Men pengarna de tjänade skulle inte matcha de bostadspriser som steg i snabbare takt än den BNP som var på uppgång. Den unga generationen jobbade, shoppade och festade som aldrig tidigare i Irlands historia. Men de lånade också som aldrig förr. Bostadsbubblan som sprack för lite drygt två år sedan grundlades utan att någon egentligen märkte det. Irländarna var lyckligast och näst rikast i Europa. Som dåvarande premiärminister Bertie Ahern beskrev det 2006: ”Boomen boomar”.
Kliver du av bussen på väg in mot Dublin kommer du snart att upptäcka alla till salu-skyltar. De hus som ser alldeles nybyggda ut kan mycket väl visa sig vara tomma skal – hela kvarter av villor som aldrig hann ut på marknaden innan kraschen. Den keltiska tigern föll och den unga generation som var den första att möta framgången har likt tidigare årskullar börjat emigrera. Varje vecka lämnar upp till 1 000 irländare den gröna ön. Dublinborna som du möter kommer att tala om hybris, att de borde ha anat att det var för bra för att vara sant.
Parlamentsval i krisens tecken
När Irland i dag går till parlamentsval är det med en politisk karta som redan håller på att ritas om. Fianna Fáil, partiet som regerat Irland under den största delen av landets historia, ser i opinionsmätningarna ut att förlora hälften av sina platser i parlamentet. Partiet är en skadeskjuten fågel och den nytillträdde partiledaren, Micheál Martin, har undvikit att nämna partiets namn i de debatter som har ägt rum inför valet. Hans varumärke är helt enkelt förgiftat. Lite hånfullt beskrivs Fianna Fáils valarbetare som zombies, de vågar sig bara ut när det är mörkt. I dagsljus håller de sig undan.
Medan isländska och grekiska medborgare snabbt sparkade bort de styrande partierna från regeringsmakten när krisen bröt ut har Fianna Fáil lyckats hålla sig kvar förvånansvärt länge. Trots att arbetslösheten har växt från fyra procent 2006 till den nuvarande siffran på nära 14 procent. Och trots ett skenande budgetunderskott som orsakades av regeringens löfte att rädda landets banker. Det var först när det i november stod klart att Irland skulle tvingas att acceptera nödlånet från EU och IMF, som den sista bron brändes för Fianna Fáil och koalitionspartnern De gröna.
Märk väl: Då hade regeringen verkligen bränt alla broar. Ilskan bland irländarna över att regeringen så totalt har tappat kontrollen är enorm. En ilska som skulle kunna ha vänts mot EU och IMF för att Irland tvingades ställa upp på så hårda villkor, riktades i stället mot regeringen. Det största sveket av alla var att Fianna Fáil inte ens vågade gå ut och berätta hur allvarlig situationen var. Det bistra beskedet, att regeringen hade försatt landet i en situation där EU och IMF skulle behöva ta över kontrollen, levererades i stället av riksbanken.
De missnöjda väljarnas val
Fianna Fáil-ledaren Micheál Martin kan redan se valet som förlorat. I stället blir det upp till det andra center-högerpartiet, Fine Gael, att ta tag i resterna av de spruckna bank- och bostadsbubblorna. Länge såg det ut att som om Labour skulle komma att bli Fine Gaels koalitionspartner i en ny regering. Den irländska vänsterrörelsen har aldrig varit särskilt stark, och det här skulle bli socialdemokratins revansch.
Men under den intensiva valkampanjen har ledningen för Fine Gael ökat, samtidigt som Labour har tappat. De två partierna har under de två senaste veckorna dessutom bråkat inom snart sett varje ämnesområde som kommit upp i valrörelsen. I ett land där var och varannan familj har en eller flera medlemmar som är arbetslösa har också Fine Gael lyckats bättre med att stenhårt prioritera jobben.
Spekulationer har i stället väckts om Fine Gael kommer att bli så stora att de kan regera på egen hand med stöd från några av de obundna parlamentariker som väntas komma in i parlamentet. Missnöjet som krisen har väckt gör att fler obundna kandidater än någonsin tidigare har ställt upp i valet, liksom stödet för dem är större.
Retorik utan politik
Med finanskrisen som en tung, våt filt över Irland är det med små marginaler för vallöften som de politiska partierna har gått in i slutkampanjen. Politikerföraktet har alltid varit utbrett på den gröna ön, och finanskrisen har inte på något sätt putsat politikernas skamfilade rykte. Den som kommer med för yviga bud får hånfulla, ironiska skratt till svar.
Det är också här som Labours problem delvis ligger. Partiet har inför valet satsat hårt på att omvandla det höga förtroendet för partiledaren Eamon Gilmore till röster i valurnan. Kampanjen ”Gilmore for Taoiseach” tycks dock ha mötts med misstankar om att partiledarens retorik inte har fyllts ut med konkret politik. De irländska socialdemokraterna verkar också ha drabbats av samma problem som de svenska. I stället för att föra en egen politik har Labour under krisens gång varit inställd i ett reaktivt läge. Agendan har satts av Fine Gael.
Bakbundna händer
Bråken till trots tycks ändå de flesta bedömare luta åt att det blir en koalition mellan Fine Gael och Labour. Behovet av en stabil regering väger tungt – och de två partierna kom trots allt relativt väl överens när de samregerade på 1990-talet. Fackföreningsrörelsen har de sista dagarna innan valet mobiliserat för att öka stödet för Labour, bland annat genom att understryka behovet av en balanserad regering. Labour har också tonat ner kritiken mot Fine Gael och stoppat en kampanj som tog sikte på huvudmotståndaren.
Oavsett slutresultat blir det dock en regering med bakbundna händer – som i vilket fall som helst bör lyssna på de socialdemokratiska idéerna om att låta åtstramningspaketet löpa på längre sikt. Visst, Irland måste acceptera en besk medicinkur för en lång tid framöver. Men den keltiska tigern riskerar att svälta sig till döds om den nya regeringen för en alltför återhållsam ekonomisk politik som låter sparkraven stå över allt annat.
Den ekonomiska återhämtningen gynnas av om befolkningen har möjlighet att efterfråga och köpa, till exempel, en och annan Twix.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
