Det finns en krönika av Kerstin Thorvall jag brukar tänka på ibland. Något år innan hon blev allvarligt sjuk och slutade skriva i Aftonbladet skildrade hon längtansfullt hur psykvården fungerade förr i tiden, för sådana som henne som i perioder alls inte klarade att leva.
Hur hon kunde packa en väska och ta en taxi till sjukhuset, veta att hon blev mottagen och inlagd, fick en varm säng och lagad mat och medicin och personal som hade tid att prata med henne. Efter en månad kunde hon åka hem igen, till nästa gång ångesten blev för stor.
Thorvalls skildring utspelar sig långt före psykiatrireformen – och är förmodligen lite för bra för att vara sann, vilket i sig inte hindrar den från att illustrera en vård att drömma om – och sedan dess har mycket hänt.
Visst fanns det oräkneliga exempel på mentalsjukhus där människor tvingades se hela liv rinna bort under inverkan av tunga mediciner och välfärdsstatliga övergrepp. Men det betyder inte att det vi fick i stället är så mycket bättre.
Psykvården är vårt samhälles blinda fläck. Trots att de flesta av oss har egna erfarenheter, eller människor i vår närhets, av att gå sönder. Vissa går in i mörkret av sorg, av stress, av det som kallas livet. Andra blir deprimerade utan synbar orsak, eftersom depression tvärtemot vad många tror är en sjukdom som andra – ingenting man jobbar ihop till genom specifika handlingar eller händelser (även om det förekommer också). Några drabbas av bipolaritet, schizofreni, ätstörningar.
De flesta av oss – som har stöd från andra människor, pengar på banken, arbeten och allmänt trygga sociala positioner – klarar till slut av att leva något sånär funktionella liv.
Alldeles för många gör det inte.
Dagens Arenas Yonna Waltersson har redan uppmärksammat P1-serien, Det svenska psyket, som just nu fokuserar på samhällets oförmåga att erbjuda hjälp och vård, men programmets innehåll förtjänar fler kommentarer.
I går sändes tredje delen, som visade hur regeringens stolta satsning på att erbjuda arbete till människor med psykisk ohälsa inte lett till särskilt mycket alls. 250 personer har deltagit i projektet – 44 har fått ett jobb. Av de 75 000 personer som enligt SCB lider av psykisk ohälsa saknar 50 000 all form av sysselsättning.
Förra veckan berättade Det svenska psyket hur den miljard regeringen satsat sedan 2007 på att korta köerna – ett av regeringens så kallade prioriterade områden – till barn- och ungdomspsykiatrin inte haft någon som helst effekt.
Faktum är att inga av de satsningar, värda fem miljarder kronor, som gjorts på psykiatrin sedan 2003 har förbättrat villkoren.
Frågan är bara vem som överhuvudtaget vill göra något åt det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
