Mångfald är en styrka

Var det bankirernas girighet som gjorde att vi fick finanskrisen? Amerikanen Michael Lewis har i sin bestseller The big short en annan teori.

Han berättar om den kompakta åsiktsuniformiteten inom finansindustrin. Ingen, vare sig chefer eller anställda, begrep hur farliga de ompaketerade bolånen var. Alla skulle tycka att de var bra. Det var bara en handfull anställda som tidigt, flera år före kraschen, varnade för vad som skulle komma, och de betraktades som knäppa festförstörare.

Finanskrisen visar med dramatisk tydlighet vikten av att det finns olika meningar på en arbetsplats. En fri debatt på jobbet kan förhindra misstag. Det är också en garanti för kreativitet och utveckling.

Men i takt med höjda produktivitetskrav och allt lösare anställningsvillor har våra arbetsplatser blivit tystare. Kan man bli annat än jasägare, om man bara har några månaders vikariat via bemanningsbolag – men gärna vill ha förlängt, för att klara amorteringarna på huset? I massarbetslöshetens spår har arbetsgivarna alltid en reservarmé att ta till för att ersätta vad de kallar för ”illojala”.

Åsiktsmässig mångfald och högt i tak på arbetsplatserna, är något som journalister ofta efterlyser av andra. Därför är det aktuella bråket för Journalistförbundets tidning Journalisten en skandal.

Tidningens chefredaktör Helena Giertta stoppade en krönika av en mångårig medarbetare, Paul Frigyes, som därefter sagt upp sig i protest.

Giertta har i ett antal ledare drivit tesen att internet och sociala medier inte på något sätt gjort att den klassiska journalistrollen förändrats. Samtidigt har Frigyes i den stoppade krönikan lågmält och utan att ens nämna sin chefredaktör resonerat om en allt diffusare yrkesroll.

Detta är att ge ”fel signaler”, menar Giertta, för en chefredaktör och en anställd kan inte visa upp olika meningar.

Här är inte platsen att avgöra vem som har rätt eller fel, bara att åsiktsskillnaderna tycks hårfina. Och vad är det för fel om det skulle finns två eller flera olika meningar på en arbetsplats?

Alla kan vi se att det finns nyanser mellan en ledarsidas bedömning och det som står på annan plats i tidningen. Om Dagens Nyheters tv-krönikör Johan Croneman sågar oljeminister Carl Bildts uttalanden om Libyen, medan samma tidnings ledarsida hittar förmildrande omständigheter, är det väl ingen som kan bli upprörd över det.

Mångfald är en styrka. Och var ska debatten om ett yrkes eventuella förändring föras om inte i det egna fackförbundets medlemstidning? Journalistens krav på åsiktsuniformitet skadar trovärdigheten hos alla förbundets medlemmar.