Svenskt Näringsliv menar att resurserna till välfärden har ökat under alliansregeringen. Det går att vrida på statistik, men påståendet stämmer inte sett till faktiska resurser, skriver Sandro Scocco och Lisa Pelling från Arena Idé i en replik till Svenskt Näringsliv.
Svenskt Näringsliv gav sig på DN-debatt på den vågade hypotesen att det går att sänka skatterna utan att det minskar inkomsterna. Som bevis för sin tes lyfter SN fram att trots att skattekvoten fallit med fyra procentenheter mellan 2006 och 2013 är skatteintäkterna större än någonsin, även när man justerat för inflationen. Det är helt riktigt, problemet är att det inte är något bevis för deras hypotes.
I en replik konstaterar vi att påståendet är relativt lätt att avfärda. Det är helt enkelt så att lönerna stiger med mer än inflation. För att kunna behålla samma antal anställda och samma nivå i de olika ersättningssystem, det vill säga det offentliga åtagandet, krävs det att det blir lika många fler miljarder som en konstant skattekvot skulle inneburit.
I SN:s eget diagram i artikeln ser vi att att mellan 2006 och 2013 steg skatteintäkterna endast marginellt, från något under 1 600 miljarder kronor till något över. Utan skattesänkningarna – med konstant skattekvot – hade de varit runt 1 800 miljarder. Det är det som hade krävts för att bibehålla det offentliga åtagandet.
I en slutreplik på DN konstaterar SN att “Hur man än vrider och vänder på det är resurserna till skolan, vården och omsorgen i dag större än någonsin”. Det är helt sant att i miljarder räknat är det helt korrekt och något vi aldrig ifrågasatt. Det är dock inte sant mätt som möjligt anställda sjuksköterskor, lärare eller förskollärare i offentlig sektor, det vill säga resurser på riktigt.
Däremot påstår de också något intressant, att offentliga utgifter i förhållande till BNP inte fallit under sittande regerings period, vilket i praktiken skulle möjliggöra samma offentliga åtagande. Det är faktiskt också korrekt rent statistiskt, men återigen feltolkat.
Vad behöver man göra om man behåller utgifter, men minskar inkomsterna? Jo, låna. Det är också precis vad denna regering gjort. Ekonomistyrningsverket beräknar att regeringen nästa år behöver låna 90 miljarder för att täcka underskotten, inte så stor skillnad mot de skattesänkningar som genomförts. Det ligger också nära de skattehöjningar som Konjunkturinstitutet bedömer behöver göras nästa mandatperiod för att bibehålla det offentliga åtagandet, 80 miljarder.
Det finns ytterligare ett sätt att lösa upp knuten mellan intäkter och utgifter, förutom att låna, och det är att skattesänkningarna görs i en konjunkturuppgång. Den ökade sysselsättningen och minskade arbetslösheten kommer då tillfälligt att dölja den faktiska kostnaden för inkomstbortfallet. Räkningen kommer då inte förrän nästa nedgång, med risk för att regeringen då tvingas bedriva procyklisk politik.
Jag misstänker starkt att den borgerliga regeringen hade hoppats på att konjunkturen skulle dölja försyndelserna, men nu blev lågkonjunkturen ovanligt lång och allt fick lånefinansieras.
Men finns det verkligen inget sätt att lösa ut SN:s ekvation? Jo, faktiskt, om skattesänkningarna de facto leder till en betydligt högre sysselsättning, och då just beroende på skattesänkningarna, så skulle inkomsterna teoretiskt kunna stiga när skattekvoten faller.
Det var just denna typ av så kallade “dynamiska effekter” som ledde regeringen Bildt i början på 90-talet till ett statsfinansiellt moras. Ju mer skattesänkningar ju mer inkomster. Det låter ju för bra för att vara sant – och det var det. Efter detta blev det förbjudet att på finansdepartementet räkna på dynamiska effekter för att finansiera reformer. Det var klokt.
Sandro Scocco
Chefsekonom Arena Idé
Lisa Pelling
Utredningschef Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
