John Charles Chasteens ”Latinamerikas historia” sätter punkt vid sekelskiftet. De sista decennierna av 1900-talet hemsöktes kontinenten av brutala militärdiktaturer och nyliberala dogmer. Chasteens hinner emellertid kasta fram en from förhoppning: ”Med lite tur kommer de potentiella förlorarna i den neoliberala modellen att få större möjlighet att göra sina röster hörda.” Precis detta hände under 00-talet. För under 2000-talet tog olika slags vänsterrörelser över regeringsmakten i nästan alla länder i Latinamerika. Erfarenheterna är förstås splittrade. Men som Magnus Linton konstaterar i en uppsats för Arena Idé har ojämlikheten minskat. Uppgiften är visserligen gigantisk i länder med så stora klyftor mellan rik och fattig. Men trendbrottet signalerar ändå hopp för miljontals människor.
Detta är också en nyttig läxa för alla som nu sjunger ut om vänsterns och särskilt socialdemokratins allmänna kris. Den politiska vinden kan snabbt vända. Och varje rörelse föder förr eller senare sin motrörelse. I Europa har vänstern, till skillnad från i Latinamerika, stora problem för tillfället. Partierna till vänster är allmänt sett försvagade. På många håll befinner de sig i opposition och inte sällan är de splittrade internt. Framför allt saknar de en tydlig bild om vad de vill åstadkomma. Inte minst i Sverige.
En allmängiltig erfarenhet är att partier till vänster kan vinna val om de talar om framtiden och kan erbjuda ett löfte om förändring. Historien är en referenspunkt och ett förtroendekapital som kan gynna eller missgynna ett parti. Det förflutna kan vara en barlast eller något att skryta om. Men de som grottar ner sig i gamla oförrätter och förlorade strider vinner inga val. Lika förödande är när tidigare framgångsrika partier blir självtillräckliga. Ingen nämnd och ingen glömd.
Påpassligt nog kom förra året ännu en nyutgåva av John Kenneth Galbraiths bok ”The affluent society” (på svenska ”Överflödets samhälle”). Den skrevs 1958 och inspirerade på sin tid Tage Erlander och Olof Palme. Boken erbjöd en stark argumentation för en expansion av den offentliga sektorn. Galbraith varnade för att den privata sektorn skulle bli rik och den offentliga fattig om inte mer av vår konsumtion kanaliserades till det gemensamma.
Drygt ett halvsekel senare är boken mer aktuell än någonsin, kanske på en högre ”överflödsnivå”, men grundproblemet är det samma. Galbraith pekade på överflödet i ett samhälle som i dag framstår som spartanskt. Vi kan numera köpa oändligt mycket fler varor med högre kvalitet. Effektiviseringen av produktionen och den tekniska utvecklingen har möjliggjort detta. Samtidigt som den offentliga sektorn i många stycken är ”fattig”. Det är inte lika lätt att effektivisera omsorg och vård. Varorna blir relativt sett billigare och välfärden relativt sett dyrare.
Kan vi hantera denna problematik även i dag? Jag är helt övertygad om det. Men det kräver en mer genomgripande analys och ett mer djupgående strategiarbete från vänsterhåll än vad vi har sett hittills. Det borde vara en radikal uppgift att hitta modeller som gör en annan balans mellan privat och offentlig konsumtion möjlig. Dagens debatt präglas i stället av ett slags determinism och en bristande tilltro till politiken. Och politikerna tyngs på sin kant av dåligt självförtroende. I stället dominerar ett tjänstemannaperspektiv på välfärden.
Ingen bör i och för sig blunda för att vi står inför en stor utmaning och att prioriteringar är nödvändiga. Men. Många inslag i dagens välfärdsmodell, som genomgått stora förändringar under de senaste två decennierna, ger anledning till oro. Vi har etablerat ett märkligt tvångsäktenskap mellan offentlig finansiering och marknadsmodeller. Dessa måste nu läggas under luppen. Valfrihet för elever och brukare är en sak. Frihet för företagen något annat.
Nedskärningarna i socialförsäkringssystemet innebär att vi går mot allt lägre offentligfinansierad grundtrygghet, där de som har råd fyller på med kompletterande privata försäkringar. En social klasskiktning etableras steg för steg i välfärden. Inte minst mellan de som har en stark ställning på arbetsmarknaden och de som har osäkra arbetsförhållanden eller som står helt utanför jobb och samhälle.
Jag är helt övertygad om att det går att bryta den här utvecklingen. Människor efterfrågar inte mindre välfärd utan mer. Och är beredda att avstå materiell konsumtion för ökad trygghet och bättre omsorg. Frågan är om denna konsumtion ska kanaliseras i huvudsak i offentliga eller i privata former. Detta är grundfrågan, precis som på Galbraiths tid. För att hantera denna välfärdsekvation krävs förmodligen ett batteri av åtgärder.
Skattenivån är en restriktion, men vi behöver av allt att döma betala mer och inte mindre skatt i framtiden – och/eller komplettera med olika slags obligatoriska avgifter. Längre medellivslängd bör innebära att vi kan arbeta längre och mer, till att börja med som ett frivilligt alternativ. Och genom nya sätt att organisera arbetet, som inkluderar de anställda i förändringsprocessen, kan den offentliga verksamheten bli mer effektiv. Varje skattekrona ska användas effektivt.
Allt detta kräver ideologiskt självförtroende, men också klarsyn och realism och inte minst en modern och gedigen social ingenjörskonst. Och allra först: Tala om framtiden med optimism och med ett löfte om en förändring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
