Fotbollsspelaren Anton Hysén kommer, som första (manliga) fotbollsspelare, ut som homosexuell i senaste numret av Offside. Något som blir särskilt intressant eftersom Antons pappa är den gamle fotbollsikonen Glenn Hysén, nog allmänt betraktad som en smula macho. För bara några år sedan uttalande han sig skeptiskt om homosexuella fotbollsspelare i omklädningsrummen. När det tillkännagavs att han skulle hålla öppningstalet på Pride-festivalen 2007 möttes detta av hård kritik från delar av gayvärlden.
Glenn Hyséns gav emellertid i sitt tal prov på en stor medvetenhet om att idrotten och fotbollen har ett gay-problem. Han lyfte bland annat fram den råa attityd som fostrar idrottare till ”ängsliga flockdjur med bögfobi”. Och han undrade ”hur lätt är det egentligen för en 16-årig fotbollskille att komma ut som bög inför sina lagkamrater?” Han talade alltså om sin egen son. Vilket bara några få visste – då.
Idrottsrörelsen är i dag vår största ideella rörelse. Bara fotbollen har i vårt land över 270.000 licensierade utövare. Ingen annan manlig fotbollsspelare har tidigare vågat komma ut. Frågan på Offsides omslag är därför synnerligen berättigad: ”Var fan är alla andra?” Öppet homosexuella fotbollsspelare är även globalt lätt räknande. Glenn Hysén undrade i sitt tal hur många som ”lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör”. Denna kultur måste idrottsrörelsen våga bryta med. Medan mycket hänt i det omgivande samhället återstår åtskilligt att göra i idrottens värld.
Idrotten har också några mörka kapitel. Mordet på ishockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås 1995 är det mest tragiska exemplet på svensk botten. Häromåret kom filmen ”The Damned United” om Brian Cloughs korta och misslyckade tränartid i Leeds United. Annars var Clough en synnerligen framgångsrik tränare. Det är smärtsamt att läsa Anders Bengtssons artikel i Offside om hur Clough som tränare i Nottingham Forrest mobbade ut Justin Faschanu. När det uppdagades att Faschanu varit på gayklubb portades han från klubbens träningar. Karriären gick i stå. Efter att han berättade om sin läggning 1990 fick han inga nya heltidskontrakt. Faschanu tog sig liv 1998.
Allt detta stämmer till eftertanke. Idrottens tystnad måste brytas. Anton Hysén har visat stort mod. Och förhoppningsvis kan detta vara startpunkten för ett mer genomgripande arbete för att tränga tillbaka homofobin i idrottens värld. Nu är det dags för Lars-Åke Agrell på Svenska fotbollsförbundet och andra idrottsledare att visa ledarskap och ge tydliga signaler. Utmaningen är enorm. Det handlar om att utbilda idrottsledare som vågar säga ifrån mot homofobiska kulturer och förhållningssätt i omklädningsrummen. Den osunda supporterkulturen med sina manliga klaner och skränande klackar runt de stora klubbarna är ett särskilt problem.
Det finns alltså mycket att göra. Anton Hysén har visat vägen. Nu är det upp till andra att ta vid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
