Debatten om public service brukar ta några extra varv såhär års, när lördagskvällar i folkhemmet betyder tacos och melodifestival för många miljoner svenskar. Den kommersiella potensen slår i taket och invånare i vårt avlånga land förenas över alla möjliga gränser (låt vara på olika grunder). Inget annat event kommer i närheten i att vara lika bespottat, samtidigt som de soffrebeller som försvarar sin rätt till Linda Bengtzing mot kultureliten står starkt.

Lika starkt tycks stödet bland tv-tittarna vara för public service, åtminstone om man får tro betalningsviljan. Enligt Radiotjänst betalar nio av tio hushåll in de dryga 2 000 kronorna per år i tv-avgift. Därför är det tråkigt att debatten om public service bara förs på en elitnivå, oftast public service-bossar mot kulturministern mot redaktörerna för de större tidningarnas kultursidor. Sällan med lyssnarna och tittarna. Det är tråkigt och rätt så märkligt.

En som försökt lyfta frågan är programledaren för Sveriges radios program Publicerat, Åke Pettersson, som efterlyst mer diskussion kring lyssnarkontakt både i sitt program och i ett inlägg på “Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn“, ett så kallat “interaktivt webbokprojekt” som i folkmun hänvisas till som “Medieormen”, tänkt att väcka debatt kring mediernas utveckling, initierat av Sveriges radio. Eller folkmun förresten, det var en lögn. De som skriver på “Medieormen” är nästan uteslutande mediemakthavare och debatten är närmast obegriplig att hänga med i. Följaktligen kommer kommentarerna på Petterssons inlägg från Sveriges radios verkställande direktör, Sveriges radios presschef och någon som vill lyfta Sveriges radios webbmasters roll.

Allt pekar på att licensbetalarna vill ha sin melodifestival i fred, och att politiska krafter skulle sky den så pass mycket att lagen ändras på så sätt att produktionen inte längre är möjlig är osannolikt. Därför vore det välkommet om mediedebattörerna klev ur sin webboksöverrock och initierade en mer genuin diskussion med licensbetalarna om innehållet.