EU-strategi med (s)kygglappar

Kloka nationella ambitioner blandas med europeiska skygglappar, skriver Eric Sundström i en analys av Socialdemokraternas EU-valplan.

Om 111 dagar infaller ”supervalårets” första anhalt: Valet av ett nytt Europaparlament – en av världens främsta uppvisningar i gränsöverskridande demokrati. Europafrågan har historiskt varit splittrande och närmast traumatisk för svensk socialdemokrati, symboliserat av folkomröstningarna 1994 och 2003 då partivänner återfanns på olika sidor. Ett annat exempel är Europaparlamentsvalet 1995 då S mötte väljarna med två olika valsedlar: En ”Lööwlista” för EU-vänner och en ”Theorinlista” för skeptiker.

S fick 28,1 procent av rösterna 1995 och sedan dess har trenden varit sjunkande: 26 procent 1999; 24,6 procent 2004; 24,4 procent 2009. Samtidigt har EU-frågan långsamt avpolitiserats inom S då kombinationen ”medlemskap men inte euro” har blivit en minsta gemensamma nämnare. Den gruppering som i enlighet med vänsterströmningar på kontinenten vill se ett mer federalt EU har tystnat, liksom de som helt vill lämna EU. Samling har skett kring Göran Perssons gamla förmaning och föreställning om att unionen är ett mellanstatligt projekt.

På dagens pressträff berättade valledaren Jan Larsson att den negativa trenden ska brytas. Målet är ”minst 25 procent” och strategin är välbekant: 55 procent av väljarkåren är ”vi-orienterade” och möjliga S-väljare, men hälften av dem röstar inte i EU-val. Nu ska de som brukar rösta aktiveras, bland annat i den digitala kampanjen ”Omstart Europs” som inleds 14 februari, och dessa ska i sin tur motivera soffliggarna att gå till valurnan.

En lärdom från 2009 är enligt Larsson att EU-valet inte ska användas till att prata inrikespolitik. Nu ska S i stället fokusera på tre frågor som väljarna anser att Europaparlamentet verkligen kan påverka. Förhoppningen är att de tre utvalda frågorna även ska mobilisera de egna väljarna och visa på tydliga värderingsskillnader mellan vänster och höger.

Sedan Europaparlamentsvalet 1999 har den europeiska högerns partigrupp EPP varit störst, men enligt en färsk opinionsmätning kan den socialdemokratiska S&D-gruppen gå om i vårens val. De frågor som ska göra att svenska S bidrar till att ledartröjan skiftar färg från blått till rött är:

1. Fler jobb (gör verklighet av den redan beslutade ungdomsgarantin som innebär att arbetslösa ungdomar under 25 år ska få ett konkret jobberbjudande inom fyra månader).

2. Ordning och reda på arbetsmarknaden (säkra de fackliga rättigheterna i ett socialt protokoll).

3. Ansvarsfull klimat- och miljöpolitik (såväl förbud av farliga kemikalier som betoning på innovation och teknik).

För att dessa tre frågor ska nå väljarna har Larsson 20 miljoner kronor till sitt förfogande som ska spenderas på reklam i olika kanaler. Vidare ska 500 000 väljare kontaktas i personliga samtal (400 000 via dörrknackning, 100 000 via telefon).

Kombinationen av tre väldigt socialdemokratiska sakfrågor och en valledare som minst sagt inger förtroende är klok ur ett rent nationellt och valstrategiskt perspektiv. Att S kan uppnå sina 25 procent är inte alls orimligt. Graden av mobilisering, samt hur valrörelsen utvecklas med Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt och populistiskt orosmoment, är två viktiga faktorer. Likväl måste tre ytterligare varningsflaggor höjas.

1. Konkretion och kandidater: S säger att väljarna ska behandlas med respekt; ett europeiskt val ska handla om europeiska frågor. Men i så fall måste konkretionsgraden öka. Fler jobb är som bekant viktigt, men jobb skapas inte av en aldrig så viktig europeisk ungdomsgaranti. Inom det breda sakområdet ”miljö- och klimat” borde begripliga policyförslag – som också visar på skillnaden mellan höger och vänster – kunna hittas.

Vidare: Eftersom S-listan med kandidater saknar en ny, välkänd tungviktare måste såväl veteraner (Ulvskog, Ludvigsson, Nilsson, Hedh) som nykomlingar (Guteland, Gabelic) dra tunga kampanjlass – och i bästa fall skapa ett intresse kring EU-valet som till exempel Åsa Westlund (S) och Marit Paulsen (FP) tidigare har gjort.

2. Progressiv teori och praktik: ”Supervalåret” innehåller dessvärre en uppenbar diskrepans mellan socialdemokratisk teori och praktik. I den europeiska debatten är det en självklarhet för progressiva aktörer att ifrågasätta betoningen på åtstramningar (”austerity”) och i stället förorda keynesiansk konjunkturpolitik. Men i Sverige försöker Magdalena Andersson som bekant att vinna tillbaka det ekonomiska ansvarskortet genom att vara mer återhållsam än Anders Borg.

Vidare: I EU minskar unionens långtidsbudget för första gången någonsin, ett beslut som även svenska S-ledamöter röstade för. Göran Färm (S), budgetnestor i Europaparlamentet, medger i sitt nyhetsbrev att ”en mindre budget minskar möjligheterna att stödja investeringar i länder som Grekland, Spanien, Portugal och de östeuropeiska medlemsstaterna. Det minskar också möjligheterna för EU att bli världsledande på till exempel forskningsområdet.” En vän av ordning bör alltså notera att den expansiva politik som S borde förespråka enligt ideologi och ekonomisk teori inte bedrivs i den praktik som styrs av taktiska överväganden (läs: vinna det ekonomiska ansvarskortet inför höstens riksdagsval).

3. Nationalstat före europeisk demokrati: Ett av de största problemen med EU är som bekant det demokratiska underskottet och det låga deltagandet i valet till Europaparlamentet. I den rasande intressanta boken ”What’s wrong with the European Union and how to fix it” presenterar den brittiska professorn Simon Hix flera idéer kring hur unionens demokratiska legitimitet kan öka. Hix skriver om de europeiska partiernas betydelse och han skisserar på en alleuropeisk kampanj till posten som EU-kommissionens ordförande där José Manuel Barroso ställs mot Margot Wallström.

Det gemensamma europeiska S-partiet ESP hade också ambitiösa idéer om ett öppet primärval där partimedlemmarna i EU:s S-partier skulle kunna rösta fram sin gemensamma kandidat. Så skedde också i en öppen omröstning på nätet – i EU:s gröna parti. Inom ESP blev det ungefär som vanligt: En kandidat (Martin Schulz) utsågs av partiets ledamöter i Europaparlamentet, på tryggt avstånd från partiernas grundorganisationer. Och svenska S stödde inte ens den ursprungliga nomineringen av Schulz, troligen på grund av att den tyska socialdemokraten anses vara för kontinental i frågor som rör frågor om ökad överstatlighet.

På pressträffen deklarerade även Socialdemokraternas toppkandidat Marita Ulvskog att S inte ska tala om posten som EU-kommissionens ordförande i valkampanjen ”den här gången”. Det är en svensk valrörelse som handlar om att antalet svenska socialdemokrater i Europaparlamentet ska bli så stort som möjligt, deklarerade Ulvskog, som dock medgav ett det är bättre med en socialdemokrat på posten jämfört med en starkt konservativ person som Barroso. Om Schulz ska delta i den svenska valrörelsen ”är inte mitt beslut”, förklarade Ulvskog skeptiskt.

1994 var det kris i Sverige och ett EU-medlemskap framstod som en ekonomisk räddningsplanka. 20 år senare brottas svensk socialdemokrati alltjämt med en svårlöst paradox, en gång formulerad av Maciej Zaremba: Man gifte sig för pengarna, men blev havande med en konstitution som rymmer ett projekt långt bortom nationalstatens folkhem.