I en taxibil på väg mot en slutenvårdsavdelning i Vänersborg sms:ar Gabriella sin mamma. Förlåt för att jag är så jobbig, förlåt för att jag mår så dåligt. Mamman sitter i samma taxibil. Men de vill inte att taxichauffören ska behöva veta vad som pågår. De är på väg till Vänersborg därför att det inte finns några lediga slutenvårdsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg.

I går sände Sveriges Radio P1 den andra delen av ”Det svenska psyket”. Ett viktigt reportage om att unga inte får tillräcklig hjälp när de mår dåligt. Om en psykiatri som inte på långa vägar fixar att hjälpa de som mår sämst.

Gabriella är en av dem som framträder i reportaget. Hon borde vara ett ovanligt exempel, men antalet unga som mår dåligt blir fler. Mellan åren 1995 och 2007 tredubblades antalet unga i gymnasieålder som behövde sjukhusvård för depression. Gabriella är också en av alldeles för många unga kvinnor som när de inte orkar leva längre säger: förlåt, det är mig det är fel på, sörj mig inte.

Antalet slutenvårdsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) minskade med 30 procent åren 2001 till 2007. Den praktiska effekten det får är att när den 15-åriga dottern försöker ta livet av sig kan hon skickas tio mil bort därför att plats inte finns på det närmast belägna sjukhuset. Längre bort från föräldrar, syskon, vänner.

– Det kändes inte alls bra, att åka långt när man mår dåligt, till en annan plats, en helt ny stad. Att mamma inte skulle kunna hälsa på mig, säger Gabriella till reportern.

De färre platserna innebär också att barn och ungdomar i större utsträckning placeras på avdelningar för vuxna. Den som någon gång har besökt både barn- och vuxenavdelning vet att det råder markanta skillnader. Personalen är långt mer närvarande på barn- och ungdomsavdelningen. Leken kan fortfarande pågå, även om det finns ett större allvar i bakgrunden. Barnen får fortfarande vara barn.

BUP ska ta hand om dem som mår sämst. Men någon instans för de barn och unga som börjar må dåligt finns inte. Varken skolhälsovård eller vårdcentral har något behandlande ansvar. När Dagens Arena innan jul följde upp det här glappet i psykiatrin för barn- och ungdomar beskrev Socialstyrelsens Birgitta Hagström det som att det blir ett svart hål när barnen börjar skolan.

– Skolhälsovården har inget behandlande ansvar. De skulle kunna jobba förebyggande – och det gör skolan. Men när man har identifierat ett barn som mår dåligt vet man inte vart barnet ska skickas, sa Birgitta Hagström till Dagens Arena.

Regeringen har lagt pengar på att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Det har dock fått i effekt att BUP gallrar hårdare i vem de ska ta emot. De barn som inte kan få hjälp hos BUP skickas alltså tillbaka till skolhälsovård, som i sin tur inte har något ansvar för att ge behandling till barnen. I vissa fall tar skolhälsovården på sig att behandla barnen därför att det inte finns någon annan som gör det. I många fall tar barn- och ungdomspsykiatrin på sig att ge vård till barnen. Trots att det inte är deras ansvar, att trycket på personalen är enormt och att resurserna till dem som mår ännu sämre minskar. I värsta fall får barnet ingen hjälp förrän det gått alldeles för långt.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att det inte bara är unga kvinnor det handlar om. Också de unga männen mår i allt större utsträckning sämre. Men i enlighet med rådande könsmallar vänder pojkar ofta sitt dåliga mående utåt och unga kvinnor det inåt. Självmordsförsöken är våldsammare bland pojkarna, och de unga männen kommer i mindre utsträckning i kontakt med psykiatrin.

Men medan empiriska fakta talar ett tydligt språk om bristerna i barn- och ungdomspsykiatrin fortsätter unga kvinnor och män, precis som Gabriella, att må dåligt. Rakblad kommer att ge nya ärr på underarmar, värktabletter att blandas med sprit, taxibilar att köra till slutenvårdsavdelningar långt bort.

Det räcker inte att bara korta köerna; resurserna till psykiatrin måste förändras och glappet i psykiatrin täppas till. För det är inte dig det är fel på. Du är inte jobbig. Det är dig vi tänker sörja om du tar livet av dig.