Avståndet mellan S och LO växer

Är ett mer självständigt LO goda eller dåliga nyheter för Stefan Löfvens chanser att bli Sveriges första statsminister som kommer ur fackliga led?

I morse hade statyn av August Palm utanför LO-borgen i Stockholm försetts med en röd halsduk. Ett stenkast därifrån, på hotellet Clarion Sign, samlades 500 fackligt förtroendevalda från LO:s 14 medlemsförbund för valupptakt.

Upptakten hade ett viktigt sakinnehåll eftersom LO:s samtliga förbund har ställt sig bakom en gemensam politisk plattform i årets valrörelse. Frågorna som betonas kunde knappast vara mer klassiska: full sysselsättning, ett bättre och tryggare arbetsliv, en bra och utvecklad välfärd. Fast att de 14 förbunden har enats om en papperspamflett ska inte underskattas. Devisen ”enade vi stå, söndrade vi falla” gäller inte bara fackligt arbete i allmänhet, utan även fackliga valkampanjer.

Från scenen talade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, vice ordförande Tobias Baudin, samt Judith Kirton-Darling, toppkandidat för Labour i Europaparlamentsvalet med imponerande bakgrund i den europeiska fackföreningsrörelsen. Fast mest applåder fick Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven, som talade inför en hemmapublik. Betänk att Löfven har varit Thorwaldssons chef i 12 år på IF Metall, och att de har känt varandra sedan 1980-talet.

Löfven höll ett nästan 40 minuter långt linjetal, som inleddes med att S-partiledaren citerade det egna partiprogrammets portalparagraf. Avsnitt om den egna politiken – inklusive de frågor som LO nu prioriterar – blandades med retoriska slängar mot den sittande regeringen. Så långt var det mesta som vanligt.

Men för att förstå en förändring som kan få stor betydelse för arbetarrörelsens valrörelse måste en helt annan utveckling uppmärksammas.

Valrörelsen 2010 var problematisk för LO på flera sätt. Wanja Lundby-Wedin hade stukats av den så kallade AMF-affären. Samarbetet mellan S och LO påverkades av att S ofta tvingades sätta det rödgröna bygget främst. LO, som har samverkat med S sedan 1898, tvingades nu försvara tre partiers försök till gemensam politik. Ett av partierna, Miljöpartiet, var misstrott i fackliga led – vilket till viss del även gällde S-partiledaren Mona Sahlin.

Den rent organisatoriska delen av LO:s och de olika medlemsförbundens kampanj i förra valet har också fått kritik. Ett försök till att införa en linjeorganisation från LO-borgen och ut i de självständiga medlemsförbunden föll inte väl ut. Samarbetet mellan LO-distrikten och Socialdemokraternas partidistrikt ute i landet – som geografiskt inte överlappar varandra – fungerade olika bra på olika håll. LO:s företrädare i Socialdemokraternas valhögkvarter upplevde ett bristande intresse för fackliga frågor. Ett exempel är den i budgettermer dyra men i valkommunikationen inte prioriterade frågan om höjd a-kassa.

Valrörelsen 2014 kommer att innebära att avståndet mellan S och LO ökar. Förutom valplattformen ska LO ha en egen valledning på tydligare sätt, och Elisabeth Brandt Ygeman utsågs till LO:s valledare redan för ett knappt år sedan. I LO-borgen finns nu ett ”war room” – samt 28,5 miljoner kronor att bedriva kampanj för (7 miljoner mer än om EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010 slås ihop). Flera kunniga medarbetare har rekryterats, som den digitala kampanjmakaren Johan Ulvenlöv. LO ska helt enkelt bedriva en egen, facklig valrörelse i betydligt större utsträckning.

Med Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande – högljudd, allmänpolitiskt kunnig och linslus i media – har LO även börjat spela en tyngre politisk roll. Det märktes när Thorwaldsson krävde 70 miljarder mer till nya jobb på Första maj, samt i frågan om hur vinster i välfärden kan begränsas.

Frågan är om ett mer självständigt LO är goda eller dåliga nyheter för Stefan Löfvens chanser att bli Sveriges första statsminister som kommer ur fackliga led?

Mycket tyder på att chanserna ökar något. Arbetarrörelsens stora fördel i valrörelser ska enligt teoriboken vara ”att få facket på fötter”. Men valet 2010 visade att den fackliga jätten inte var lika stark som borgerliga debattörer ibland befarar. Om LO:s alla förtroendevalda – runt 150 000 – motiveras bättre, bedriver valarbete i en tydligare organisation, och kan tala med väljarna om de fackliga frågor som de brinner för så kan mycket vara vunnet.

Socialdemokraternas kampanjledning bör inte heller frukta ett starkare LO som blir en tydlig röd röst i debatten. Om LO river upp damm, kör lite på vänsterhjulet och mobiliserar kärntrupper kan den sympatiske och pragmatiske Löfven framstå som regeringsdugligheten själv.

Att ta ut lite avstånd till S handlar också om att legitimera facklig-politisk samverkan på sikt. Samverkan fungerar bättre när respektive part har viss självständighet, i stället för att den ene bara är en doakör till den andre. Precis som i ett äktenskap – och i båda fallen finns en gräns för det personliga svängrummet.

Den gamla vänskapen mellan Thorwaldsson och Löfven borgar dock för att avståndet i den gamla relationen mellan fack och parti inte blir för stort. August Palm kan, tills vidare, fortsätta att tryggt blicka ut över Norra Bantroget i sin röda halsduk.