Tre tråkiga gubbar. Så ser alternativet ut när Europas medborgare ska påverka valet av ny ordförande för EU-kommissionen. Men än finns tid att sparka ut gubbarna, skriver Yonna Waltersson i en analys.
”Viktiga beslut ska fattas i hemlighet”. Eurogruppens förre ordförande, Jean-Claude Juncker, ger inte mycket för öppenhet kring tuffa ekonomiska beslut. Han har också erkänt att han flera gånger har ljugit för att ”skydda” folket.
Varför är nu detta intressant?
Juncker är mannen som kan bli den kristdemokratiska gruppens frontfigur i EU-valet. Om EPP följer i socialdemokraternas och liberalernas spår kan Juncker även bli högergruppens kandidat till att efterträda EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Formellt ska EPP-gruppen fatta beslut först i början av mars. Men efter att Angela Merkel i dagarna sagt att hon hyser ”stora sympatier” för luxemburgaren är det svårt att tro att beslutet skulle falla på någon annan.
Socialdemokraterna och den liberala gruppen har redan utsett kandidater. Socialdemokraterna ska företrädas av Martin Schulz och liberalerna av Guy Verhofstadt.
Inte för att vara elak. Men. Schulz och Verhofstadt är två män som tillsammans äger lika mycket karisma som en Billy-bokhylla. Schulz har varit aktiv i EU-politiken sedan 1994. Ändå känner knappast någon som inte är väl insatt i EU-frågor till vem han är. Lika mångårig i politiken är Guy Verhofstadt, tidigare premiärminister för Belgien, som sedan 2009 retirerat till europapolitiken. Inte heller han är känd för den bredare massan.
En man som hellre ljuger för väljarna än säger den bistra sanningen och två betonghäckar. Samtliga representerar en EU-elit utan närhet till väljarna och som på intet sätt fångar upp den frustration som finns i krisländerna. Här har du alltså dina tre tunga kandidaterna till ordförandeposten för EU-kommissionen.
Eller som Financial Times konstaterade i en ledare i veckan: Det är som att Europas höger, mitten och vänsterpartier bjuder in väljarna att utkräva hämnd. Antingen genom att i valet i maj rösta på antietablissemangspartier och EU-kritiska rörelser, eller genom att inte rösta alls.
I grund och botten är det positivt att de politiska grupperna i Europaparlamentet utser kandidater till ordförandeposten i kommissionen.
Tidigare har EU-kommissionens ordförande utsetts efter hemliga förhandlingar mellan regeringschefer från EU:s jättar. Nu skapas en helt ny möjlighet att ge kommissionens ordförande folklig legitimitet genom att hen utses via folkets röst i EU-valet.
Det finns också en poäng med att kommissionens ordförande får en tydligare politisk märkning. Många beslut under eurokrisen har förklarats som ofrånkomliga nödåtgärder. Men bakom den extrema bantingskuren EU har gått igenom rymmer sig politiska vägval. Barroso är en högerpolitiker, liksom de flesta av dem som nu är EU-kommissionärer. Det är bra att detta synliggörs.
Den folkliga legitimiteten är absolut nödvändig om vi vill att det europeiska projektet ska ha en möjlighet att överleva. Men om vi vill stärka det europeiska projektet behövs politiker som kan nå ut med förslag om hur vi ska hantera massarbetslöshet, enorma klyftor och växande rasism.
Än är det 107 dagar kvar till EU-valet. Mitt förslag: Sparka ut gubbarna. Utse kandidater som står för alternativ i EU-politiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
