Sedan regeringen i december 2008 beslöt att avsätta tre miljarder kronor för att anlita privata ”jobbcoacher” till Arbetsförmedlingen har kritiken varit hård. En snabb sökning på nätet leder fram till en drös kritiska granskningar och artiklar.
TV4:s genomgång har visat att en av sex jobbcoacher är ”oseriös” (de saknar till exempel F-skattesedel, är inte momsregistrerade eller har skulder som bevakas av kronofogden). En granskning från samma tv-redaktion ger vid handen att mindre än en femtedel – 17 procent – får ett riktigt jobb efter att ha fått hjälp av en jobbcoach.
”Om man är över trettio år och använder sig av en jobbcoach på arbetsförmedlingen är chansen att få jobb sämre än om man låter bli”, visade en annan granskning gjord av SVT:s Västnytt.
En annan kritisk genomgång stod Aftonbladet för förra vintern. Då kunde kvällstidningen avslöja att hypnos, healing och andra tveksamma former av terapi är utspritt i ”branschen”.
Men nu har jobbcoacherna själva fått nog. I en debattartikel på Svenska Dagbladet slår man tillbaka: Vår insats kan bryta passivitet!
Kul, tänker man. Argument från ett håll som inte hörts särskilt mycket i debatten. Men redan i första stycket blir man fundersam. Artikelförfattarna skriver:
”Det har räknats, tolkats och mätts på olika sätt. Tyvärr har det inte framkommit så mycket som speglar det som flera av oss jobbcoacher och många kunder upplever. Det som är svårare att mäta, det mänskliga. Det innebär att bilden av jobbcoachning är otydlig för många.”
Men – var inte tanken med jobbcoacher att de skulle hjälpa människor att få ett jobb, inget annat? Det går väl att mäta, eller? Författarna verkar helt ha missförstått sitt uppdrag – det skattebetalarna via staten ger dem pengar för – för artikeln fortsätter:
”Samhället mår bra av att fler människor hittar sin tillit och tar ansvar för sin situation. Jobbcoachningen är en värdefull insats där människor, som ofta inte har annan möjlighet till professionellt personligt stöd, blir sedda och mötta i en svår situation.”
Jag är helt för att människor blir sedda. Jag är djupt positivt inställd till ett samhälle som präglas av tillit. Men det är inte vad vi har jobbcoacher till. Dom ska hjälpa arbetslösa att få jobb. Att artikelförfattarna i stället skriver om ”individers växande mod”, ”långsiktigt verkande kvaliteter” och att individer ”är olika” kan jag bara förstå på ett sätt: Det här med jobbförmedling har inte gått något vidare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
