Vi får det näringsliv vi förtjänar

Det är bråttom nu.

Så kan man mycket lätt sammanfatta huvudbudskapet från seminariet Vad kommer att krävas? som arrangerades av Friedrich Ebert Stiftung, Arenas ekonomiska råd och Socialdemokratiska ekonomklubben vid Handelshögskolan tidigare idag. Det handlade, mycket kort, om klimatkrisen och vad som krävs för en verklig energiomställning.

Thomas B Johansson, professor i energisystemanalys, inledde med att konstatera att vi rör oss åt fel håll. Globalt sett ökar utsläppen. Givet vad världens stater i dagsläget har lovat göra för minskningar är vi på väg mot en global temperaturökning på 3,2 grader – långt över det tvågradersmål som cirkulerar i den internationella klimatdebatten och som även det skulle innebära allvarliga klimatproblem.

Världens utsläpp av växthusgaser måste ned, och ju längre vi väntar desto snabbare måste minskningen ske när vi väl sätter igång. Om det dröjer till 2020 innan en global utsläppsminskning kommer till stånd måste till exempel utsläppen sedan minska med runt nio procent per år fram till 2050 för att nå målet om två graders temperaturökning. Det är – med Johanssons ord – mycket svårt att föreställa sig ett sådant scenario.

Samtidigt växer jordens befolkning och allt fler människor i jordens fattiga regioner reser legitima krav på höjd materiell levnadsstandard.

Och så håller oljan på att ta slut.

Vi måste alltså ställa om våra energisystem. Som tur är finns det mycket som kan göras. Johansson talade om passivhus – hus som bara behöver en bråkdel så mycket energi för att värmas upp som konventionella byggnader – om sol- och vindkraft, energieffektiv stadsplanering, bättre ugnar för matlagning i utvecklingsländerna. För att nämna några exempel.

Och på många håll i världen sker investeringar i rasande takt. Mycket av tekniken finns redan. I Österrike, Schweiz och södra Tyskland finns idag tiotusentals passivhus. Kina har tagit över manteln från USA som världens främsta producent av vindkraft. Tyskland står ensamt för nära 50 procent av världens solkraftsproduktion. Förnyelsebara energislag stod förra året för 36 procent av alla energiinvesteringar. Branschen växer – från låga nivåer – explosionsartat.

Men inte i Sverige. Trots att vi står i stånd att renovera de bostäder som byggdes under miljonprogrammet (hem för runt en fjärdedel av Sveriges befolkning), har en lång kust som torde lämpa sig för vindkraft, kunnig ingenjörs- och expertkunskap på miljöområdet och en av världens mest klimatmedvetna befolkningar händer inte mycket. Gröna investeringar söker sig någon annanstans.

Det är inte en teknisk eller ekonomisk fråga, utan en politisk.

Som språkröret i vardande Gustav Fridolin uttryckte det när han kommenterade Thomas B Johanssons inledning ”så får vi det näringsliv vi förtjänar”.

Fridolin gjorde en intressant iakttagelse när han pekade på att finanskrisen i många andra länder lett till att man insett att politiken bör sätta ramarna för marknaden. Men i Sverige är politiken fortfarande obenägen att i någon större utsträckning styra marknaden i grön riktning (bara på ett område drar Sverige till sig investeringar på energiområdet: när det kommer till kärnkraft). Att vi i den senaste valrörelsen hade två stora partier som båda slogs om epitetet ”statsbärande” (notera: inte ”samhällsförändrande”) är enligt Fridolin ett symtom på samma sak.

Naturligtvis har Gustav Fridolin ett egenintresse av att utmåla M som S som stelbenta och passiva, med MP som det drivande, visionära alternativet. Men han har också en mycket stor poäng. Behovet av investeringar är enormt. Den som hittar politiska lösningar som kan kanalisera de ekonomiska resurser som finns i samhället till nyttiga, gröna satsningar sitter på nyckeln till framtiden. Vare sig arbetarrörelsen eller borgerligheten sitter idag på någon plan för en kraftfull reformpolitik.

Politiken styr vilka investeringar vi får. Vi får det näringsliv vi förtjänar.