I nästa vecka är det 25 år sedan kärnkraftshaveriet i Tjernobyl i Ukraina. Vi har kunnat läsa reportage från Pripjat, tre kilometer från reaktorn, där 50 000 människor levde, men nu är en obeboelig spökstad. Också efter den japanska kärnkraftsolyckan finns spökstäder som Odaka, där 13 000 människor bodde, men där det är tveksamt om och när de evakuerade kan återvända.
I Tjernobyl exploderade en reaktor och tusentals ton av radioaktivt stoft spreds med vinden. I Japan är fyra reaktorer utslagna, men reaktorinneslutningen tycks ha hållit, utsläppen är än så länge inte lika stora. Men Fukushima har ändå av myndigheterna klassats som en olycka på nivå 7, lika stor som Tjernobyl, kanske för att de långsiktiga konsekvenserna fortfarande inte går att överblicka. Om nio månader kan vi kontrollera olyckan, försäkrade energibolaget Tepco häromdagen, men ingen tror riktigt på det.
13 av Tepcos 17 kärnkraftsreaktorer står off-line. Elransonering väntar. Hur ska Japan klara sig när strömmen slås av samtidigt som bil- och elektronikindustrin bygger på principen om just-in-time, vilket gör att det nu blir ideliga produktionsstopp? Hur ska den skuldtyngda japanska regeringen ekonomiskt klara av nödbostäder för 450 000 hemlösa efter tsunamin och jordbävningen? Och orka med en återuppbyggnad av de kuststäder som mest liknar raserade Pompeji?
Hur ska energijätten Tepco ekonomiskt klara av att betala skadestånd till de evakuerade och bygga in de skadade reaktorerna? Och vågar någon låna bolaget en slant så att de kan investera i kompletterande energikällor?
Några, som Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, har i debatten liknat Tepcos haveri vid finansindustrins härdsmälta. Japans kärnkraftsindustri är väl som somliga banker: För stor för att falla och kommer därmed att förstatligas – i enlighet med principen att vinsterna är privata, men förlusterna läggs på skattebetalarna.
Liksom de ansvarslösa bankerna har Tepco tagit för stora risker. Man har nöjt sig med att lägga Fukushimas generatorer i källaren, struntat i att en tsunami kunde dränka strömförsörjningen, väl medveten om att staten ändå, om det smäller, skulle komma till undsättning.
De gigantiska kringkostnaderna för kärnkraftsolyckan i Japan visar att de 3 miljarder som svenska reaktorägare ska betala i dag vid en olycka, och de 12 miljarder som regeringen vill ska gälla i framtiden, är att betrakta som struntsummor. Lägg till detta hela kedjan av kostsamma risker från uranbrytning till de olösta avfallsfrågorna och alla borde inse att Maud Olofsson och Andreas Carlgren leker rysk roulette med vår framtid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
