Bild: Flickr.com/CC
Finanssystemet är inget abstrakt okontrollerbart system, utan möjligt att förändra. Möt finanshackarna och det nya finanspolitiska motståndet: finansaktivister och kulturhackare som skapar parasitalgoritmer. Målet är att alstra kapital till prekariatet.
Anne Hathaway är en ung amerikansk skådespelerska med flera kända Hollywoodfilmer i bagaget, bland annat Djävulen bär Prada (år 2006). För något år sedan upptäckte en ekonomijournalist ett något udda men intressant samband: varje gång hennes namn hamnade i nyhetsmedier studsade aktien för försäkringsbolaget Berkshire–Hathaway upp på börsernas datorskärmar.
Fenomenet blir intressant eftersom det illustrerar betydligt djupare teknologiska systemförändringar hos världens finansmarknader.
En hypotes är att förbindelsen mellan en Hollywood-skådis och aktiekursen i ett försäkringskonglomerat skapats av ”börsrobotar” – datorprogram utformade för att utföra blixtsnabba transaktioner baserat på automatiserade analyser av nyhetsflödet. Ungefär så här: övervakningen av nyhetsflödet visar på ovanligt många positiva omdömen kopplade till ordet ”Hathaway”, och börsroboten anar en vinstmöjlighet. Köporder sänds snabbt ut (vi pratar om miljondels sekunder), andra aktörer följer efter, aktien stiger. De firmor vars robotar var snabbast kan nu sälja aktien med förtjänst.
Att börsrobotar gör sitt intåg i finansmarknader är ingen nyhet. Däremot verkar denna ha lett till så djupgående förändringar att vissa forskare pratar om födelsen av en helt ny ”maskin-ekologi”.
Snabbheten för information på finansmarknader rör sig mot det fysiskt möjliga: ljusets hastighet. I efterspelet till den svenska bankkrisen 1991–1993 oroade sig statsvetare inom Demokratiutredningen för en framtid där finansmarknader utvärderade den ekonomiska politiken ”minut för minut – inte som förr enbart i månatliga opinionsundersökningar och i allmänna val vart tredje/fjärde år.” Minuter visade sig alltså vara optimistiskt. Informationsflödet är i dag nere på hastigheter som mäts i mikrosekunder.
Ett system med en sådan oerhörd komplexitet och snabbhet är naturligtvis känsligt för manipulation. År 2011 åtalades till exempel de två norrmännen Svend Egil Larsen och Peder Veiby för marknadsmanipulation efter att vid 72 tillfällen ha utnyttjat en glipa i en internationell tradingfirmas mjukvara.
Men att se finanssystemet som ett system i grunden bestående av dator-kod öppnar också upp för helt nya former av finanspolitiskt motstånd.
Brett Scott, finansaktivist, ”kulturhackare” och författare till boken The Heretic’s Guide to Global Finance: Hacking the Future of Money (Pluto Press, 2013) är ett utmärkt exempel på detta. År 2008 bestämde sig Brett Scott för att bryta sig loss från sedan länge inrotade vänsterkretsar och påbörjade vad han kallar för ett äventyr i ”gonzo-urban-antropologi” med den ökända banken Lehman Brothers som utgångspunkt.
Målet var inte bara att låta sig införlivas i den kultur som han under lång tid som vänsteraktivist föraktat. Han ville också hitta nya former av motstånd inspirerat av hacker-rörelsens kreativitet, lekfullhet och gör-det-självfilosofi.
Utgångspunkten kan tyckas krystad, och med den mangranna antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp i färskt minne frågar jag honom rakt ut via Skype: ”Varför? Vad har en politisk rörelse att vinna på att se radikal samhällsförändring som ett hacker-projekt?”.
Brett Scott tvekar inte en sekund i sitt svar: Hacker-filosofin är användbar eftersom det är en av de få filosofier som kombinerar en rebellisk anda med kreativitet och entreprenörskap. Finanssystemet är inget abstrakt okontrollerbart system, utan är fullt möjligt att förändra. Men då måste aktivister våga experimentera; vrida, vända, skaka och leka med det först.
Det kan låta som en fantasi, men Brett Scott lyfter fram flera intressanta exempel. Ett är programvaran Cyclos som ger grupper möjligheten att skapa egna valutor – utan att behöva blanda in stora banker. I Argentina till exempel används denna som grund för Mérito – en valuta skapad för att stärka den sociala sammanhållningen och en bytesekonomi. Enligt skaparna själva är detta deras sätt att aktivt bekämpa överdriven individualism i en globaliserad ekonomi.
Ett annat sätt att hacka finanssystemet kan vara att skapa ett ”poetiskt-finansiellt monster”. Uttrycket är inte mitt, utan myntats av det finska kooperativets Robin Hood Asset Management Cooperative. I augusti 2013 lockade kooperativet till sig drygt sextiotalet deltagare till en kombinerad finansekonomi- och konstworkshop i Helsingfors under parollen ”Vill du ha pengar utan att jobba!? Utan några förbehåll!”.
Kooperativets historia börjar officiellt 2012 i svallvågorna efter den globala finanskrisen. Målet var att utan krav på lönearbete alstra kapital till ”prekariatet” – en omdebatterad och ny global underklass med det gemensamma att inte ha en fast fot på arbetsmarknaden. Prekariatet – en sammansmältning av orden ”prekär” och ”proletariat” – kopplar därmed samman ungdomar med tillfälligarbetare, migranter med konstnärer, journalister med kaféanställda. Drömmen om flexibilitet och frihet omvandlad till politisk och ekonomisk otrygghet.
När bland andra ekonomen Akseli Virtanen, mjukvaruprogrammeraren Sakari Virkki och konstnären Karolina Kucia bildade kollektivet 2012 var den bärande idén att bygga sin subversiva verksamhet kring en ”parasitalgoritm” – en börsrobot med förmågan att åka snålskjuts på stora investeringsfirmors beteende på börsen, och därigenom skapa en vinst som kan användas för kooperativets mer radikala ambitioner: att ”mot-investera”, och göra tidigare ogripbara elitteknologier och de medel de genererar tillgängliga för en ny underklass.
Andra algoritmer fokuserar i regel på att göra vinst på prisskillnader mellan världens börser, eller på att ultrasnabbt tolka nyhetsflödet för att förutse svängningar i handeln. Kollektivet har i stället valt att under flera år spåra och analysera stora framgångsrika finansaktörers handelsbeteende. Mängden data som den här typen av analys kräver är överväldigande: New York-börsen hanterar cirka 2,5 miljoner transaktioner per dag. Med andra ord, ”big data” som vapen i händerna på prekariatet.
Parasitalgoritmen har visat sig mycket framgångsrik: Robin Hood-kollektivets investeringsportfölj har vuxit med över 33,71 procent på ett år. Nyckeln till framgången finns bland annat i teorin om så kallad ”svärmintelligens”. Teorins ursprung finns i biologin och studier av beteendet hos fågelflockar, myrkolonier och gräshoppssvärmar.
Enkelt sammanfattat innebär svärmintelligens förmågan hos ett mycket stort antal individer (exempelvis fåglar) att utan någon central kontroll uppvisa mycket komplexa kollektiva beteenden som att undvika en fiende, eller röra sig runt i ett växlande landskap.
Enligt skaparna av kollektivet drivs dagens finansmarknader till stora delar av just svärmbeteende. Det enorma överflöd av ultrasnabb information som numera kännetecknar finansmarknader tvingar helt enkelt aktörer att skapa enkla tumregler för sitt investeringsbeteende. Den enklaste formen är att helt sonika härma stora investerares beteende i hopp om att parasitera på deras vinster. Investerare på finansmarknader beter sig därför precis som vissa fågelflockar som försöker undvika en rovfågel: de flyger fram i komplexa vågmönster i en svärm.
Robin Hoods börsrobot utnyttjar detta fenomen, men med andra syften än att skapa ren vinst.
”Är det en bättre version av ’Occupy Wall Street?’ frågar jag Akseli Virtanen när vi talas vid på Skype. ”Inte bättre nödvändigtvis, men annorlunda” svarar han innan han utvecklar ett långt resonemang om behovet av nya former av politiskt motstånd som inte bara bryter mot invanda sätt att förstå och organisera sociala rörelser. Utan som också genom konst, teknologi och filosofi försöker förändra finanssystemet inifrån. Och genom att erkänna att pengar är synonymt med frihet.
Konstnären och medgrundaren Karolina Kucia håller troligen med om det sistnämnda. Enligt henne är konst en helt avgörande del av kooperativets filosofi och verksamhet. Konstnärer är ett av de tydligaste exemplen bland yrkesgrupper på prekariatets osäkra arbetsvillkor.
Anställningar varvade med perioder av arbetslöshet, ständigt underbetalt arbete, och ett oupphörligt sökande efter knappa stipendier. Enligt Karolina Kucia har det finska kollektivet därför lyckats dra till sig ett stort antal konstnärer som söker nya former för att finansiera sitt arbete.
Idén om att använda så kallad ”crowdfunding” för att finansiera konstnärliga projekt visade sig nämligen leda till färglös konformism – vanliga människor bidrog helst till konstprojekt som strök medhårs, och konstnärerna anpassade sig därefter.
Parasitalgoritmen möjliggör i stället för okonventionella arbetsformer och samarbeten.
Ett exempel är samarbetet med det rumänska konstprojektet ”The Romanian Presidential Candidacy” som driver en antikapitalistisk valkampanj under mottot: ”Give Up. No Hope”. Ett annat är den interaktiva utställning och en visualisering av parasitalgoritmen som kunde skådas under Media Facades-festivalen i Helsingfors och Madrid förra året.
Innan vi rundar av vårt samtal pratar Karolina Kucia passionerat om en idé att ställa ut nya former av ”parasitmöbler” – mobila kombinerade montrar/möbler och performancekonst som visar på människors sammanvävda relationer i en allt mer fragmenterad värld. ”Robin Hood” visar sig vara ett sprakande möte mellan finansiell högteknologi, konst och post-modern maktteori. Det är lätt att tappa bort sig i den snåriga terminologin och aktiviteter som bryter tvärsemot enkla kategoriseringar. Men det är medvetet.
När Akseli Virtanen och jag talas vid trycker han ständigt på följande punkt med emfas: ”It’s a monster!” Det är inte ett konstprojekt, en social rörelse, eller en ny finansieringsform. Det är ett konst/finansekonomiskt/filosofi/aktivist-kooperativ utan distinkta gränser.
I december 2012 blev kooperativet abrupt utslängt från Aalto-universitetet och dess institut Future Art Base. Anledningen var att universitetsledningen fruktade att ”monstret” skulle ge universitetet ett dåligt rykte. Men kollektivet fortsätter att växa: både i antalet medlemmar och i de medel de förvaltar.
Under våren 2014 planerar de att besöka Stockholm. I en av deras texter hittar jag följande:
”Robin Hood is not the rise of outcasts, no promises for a better world in the future ruled by the “good”. We are rather the meanest motherfuckers of the precariat […]”.
Vem kan motstå en sådan programförklaring?
Victor Galaz
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
