Feminismen är en revolution

Självklart är feminismen fortfarande explosiv i det sexistiska landet Sverige.

Det fanns en tid när jag och många andra ägnade stor energi åt att få alla att kalla sig feminister. Vi pressade till exempel Socialdemokraterna. Partiledaren Göran Persson sa nej först, men ändrade sig sedan. Då lät han meddela: ”Feminist, det har jag varit ända sedan jag blev socialdemokrat.”

Gjorde det partiet mer feministiskt? Nej. Socialdemokraternas feministiska uppvaknande beror på att partiets övertygade feminister aldrig ger upp, alltid envisas med att komplettera klassanalysen med genusanalysen och skapar förståelse för nya perspektiv på rättvisa. Göran Perssons framtvingade läpparnas bekännelse gjorde varken av eller till i det sammanhanget.

Nu står vi här, på den internationella kvinnodagen mer än tio år senare, och ordet feminist är mer kontroversiellt än på länge i Sverige. Visst kan det ses som en backlash – feminism är i sin egentliga mening att se könsorättvisorna och att vilja göra något åt dem. Det borde varenda tänkande människa kunna ställa upp på.

Samtidigt – om alla vore feminister hade vi inga könsorättvisor. Och det har vi ju. Efter åtta år med alliansregeringen kommer inkomstklyftan mellan könen att ha ökat med 43 procent. När det femte jobbskatteavdraget har genomförts får kvinnor i genomsnitt 63 900 kronor mindre i årsinkomst än män. Lägg till det att hälften av alla kvinnor som går i pension i dag kommer att få garantipension – eller fattigpension som det tidigare kallades.

Inte ens när det gäller jämställda löner är Sverige på rätt väg. Då har jag ännu inte nämnt det sexualiserade våldet. Eller de könsmyter som innebär att kvinnor fortfarande tar det största ansvaret för hem och barn – utan att politiken ens vågar lagstifta om en ynka pappamånad till. Samtidigt som män har störst makt, i både näringsliv och politik, och den som kritiserar det får ”kompetens” slängt i ansiktet. Som om duglighet och manlighet självklart vore samma sak.

Nej, Sverige är inget feministiskt land. Här bedrivs inte feministisk politik. Det är inte mer än följdriktigt att feminismen är kontroversiell.

Feminismen anklagas för att spåra ur, och jämställdheten för att ha gått för långt. Det är onekligen en häpnadsväckande slutsats. Jämställdheten kan aldrig gå för långt – antingen är samhället jämställt eller inte. Men låt oss ändå låtsas att jämställdhet kan överdrivas. Det kan knappast ha skett i ett samhälle som fortfarande präglas av djupa könsorättvisor, statistiskt sett.

Nej, det är något annat som menas när feminismen anklagas för att spåra ur. Feminismens motståndare störs av en rörelse som ifrågasätter en av samhällets djupaste övertygelser: Att män och kvinnor är varandras motsatser och att det ena könet är överordnat det andra för att de ska kunna tända på varandra. Ja, vissa feminister går så långt i sin vilja att se människan i stället för könet att de till och med struntar i om deras barn är flickor eller pojkar. De envisas även med att kalla varandra hen – rena rama döden för den omhuldade heteronormen.

“Så gör bara urspårade freaks!” hojtas det i sociala medier och populära debattprogram. Det socialt acceptabla är att vara lite lagom för jämställdhet. Och att därmed låta könsorättvisorna bestå.

Jag är gärna ett freak, jag anklagas gärna för att spåra ur, om det innebär att jag ifrågasätter en samhällsordning som går åt skogen. Som rangordnar människor efter kön. Om vi inte vill ha det så måste vi omformulera vår människosyn och omorganisera vårt samhälle. Då måste vi utgå från andra variabler än kön. Våga vara urspårade freaks i strid med könsmaktsordningen, för att på så sätt stärka människovärdet.

Många beklagar ojämställdheten – men hittar ändå alltid ursäkter för könsorättvisorna. Att vara feminist är något annat. Det är att skärskåda både sig själv och samhället. Att erkänna hur både jag och min omgivning skapar och upprätthåller könsskillnader och könshierarkier. Det går inte att ta alla strider, och det går inte att lyckas jämt. Det finns inga perfekta feminister, men det finns många som aldrig ger upp.

Målet är fria människor och det är en revolution. Däri ligger feminismens lockelse och provokation. Självklart är feminismen fortfarande explosiv i det sexistiska landet Sverige.