Följa John i skolpolitiken

I går eftermiddag kallade Socialdemokraterna till en presskonferens på tisdag morgonen, det vill säga i dag, där de skulle berätta om sin förestående skolturné. 400 skolor ska besökas och 100 kvällsmöten anordnas på fem dagar.

På tisdagsmorgonen möttes Dagens Nyheters läsare av ett motdrag från alliansen – deras största satsning i vårbudgeten blir på ett “lågstadielyft”.

Det leks följa John i skolpolitiken i den här valrörelsen. De sjunkande skolresultat som framkom i Pisa-rapporten i höstas har gett Sverige skrämselhicka. Svenska kunskapsresultat rasar snabbast i en jämförelse med samtliga OECD-länder.

Folkpartiet har – trots massiv kritik mot att “major Björklund” riktat in sig på triviala åtgärder som kepsförbud – länge haft skolfrågan i sitt grepp. Men sedan Stefan Löfven blev partiledare har spelplanen förändrats. Skolan har lyfts fram som en profilfråga. Det blir en tuffare morgon men ett bättre liv, är budskapet.

I slutet av förra året meddelade S att de vill tillsätta en skolkommission och satsa på en sommarskola och förlängd skolplikt för elever som saknar gymnasiebehörighet. I januari kom alliansens moteld – och den var i det närmaste identisk med Socialdemokraternas förslag.

Skillnaderna i skolpolitiken mellan blocken börjar landa på detaljnivåer. Kvar tills i går var bland annat det förslag som Löfvens gäng hårdlanserade under förra årets politikervecka i Almedalen: mindre klasser under de första tre skolåren.

Så sent som för en månad sedan sa Jan Björklund att minskade klasser gjorde lite skillnad. Han fick stöd från OECD:s chef för utbildningsfrågor Andreas Schleicher, som menar att det är mer effektivt att satsa på bättre lärarutbildningar och högre lärarlöner. Nu låter det plötsligt annorlunda.

Enligt regeringens förslag ska det från och med 2015 tillskjutas 2,3 miljarder till lågstadieskolan. Kommunerna kan använda resurserna till att minska storleken på klasserna, ha fler lärare i klassrummet, fler halvklasstimmar eller anställa fler speciallärare.

Fast regeringens testamente efter åtta år vid makten är bittert: likvärdigheten i skolan har försämrats, vinstjakten har ökat och antalet högskoleplatser har minskat med ett tiotusentals platser.

Nu välkomnar lärarförbunden de politiska partiernas kapplöpning i skolfrågan. Få väljare lär heller ha några invändningar mot stora satsningar på utbildning.

Men visst börjar det se löjligt ut med regeringens ständiga trianguleringstaktik. Det får alliansen att se desperat ut. Fast även oppositionen har en hård läxa att lära sig av följa John-leken. För väljarna – som inte hänger med i de snabba turerna – blir det nu svårare att skilja partiernas politik åt. Det räcker inte att skälla på alliansen för idéstöld – fler distinkta politiska förslag behövs.