TCO-väljarna avgjorde valen 2006 och 2010. Mellanskiktet är nyckeln till regeringsmakten. Men i diskussionerna om att ”vinna medelklassen” reduceras allt till plånboksfrågor. Så måste det inte vara.
U2:s A beautiful day dunkade ur högtalarna när Fredrik Reinfeldt klev upp på scenen för att hålla sitt traditionsenliga sommartal vid Slussen i Stockholm. Det var i mitten av augusti 2010, en dryg månad innan valet, och statsministern talade om skatter. Förutom skattesänkningar till landets pensionärer identifierade Reinfeldt en särskild samhällsgrupp, som var målet för regeringens nästa jobbskatteavdrag: samhällsbärarna.
– Sjuksköterskorna som håller uppe sjukvården om nätterna. Poliserna, som hjälper till att skapa trygghet. Varför ska dessa människor stämplas som höginkomsttagare, frågade statsministern retoriskt och fortsatte:
– Jag är beredd att sänka deras beskattning. Samhällsbärarna ska ha mer i plånboken för sitt viktiga arbete!
Nära nio månader senare, i tisdags, inledde statsministern TCO:s kongress på Hotell Clarion på Söder i Stockholm. Han såg nöjd ut.
– De områden där ni organiserar era medlemmar är där vi moderater har vårt största väljarstöd.
TCO-väljarna avgör valen
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är TCO-väljarna som i dag avgör de svenska valen. En graf som tjänstemannaförbundets samhällspolitiske chef Roger Mörtvik lagt upp på TCO:s utredarblogg visar det tydligt: De senaste tjugo åren har TCO-gruppernas blocktillhörighet också avgjort kampen om regeringsmakten. ”Det nya arbetarpartiets” första triumf i valet 2006 gick förvisso hand i hand med att en del högavlönade LO-grupper gick från S till M, men det var bland tjänstemännen som Moderaterna gick starkast framåt.
Trenden har fortsatt. I valet 2010 lade 29 procent av TCO-väljarna sin röst på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg – ett historiskt rekord för partiet. Och för första gången någonsin fick Sveriges traditionella högerparti större väljarstöd från TCO-grupperna än från akademikerna i Saco.
I samma takt har stödet för Socialdemokraterna sjunkit. Det senaste decenniet har S förlorat en dryg tredjedel av TCO:s väljare, från 41 till 26 procent av tjänstemännens röster. Att andelen tjänstemän stadigt ökar, samtidigt som andelen LO-medlemmar minskar år efter år, gör inte bilden ljusare för Håkan Juholt.
Medelklassförvirring
Socialdemokraterna måste återfå åtminstone en del av TCO-väljarnas förtroende för att ha en chans 2014. På samma sätt behöver Reinfeldt och alliansen behålla sitt opinionsövertag i den strategiska mittengruppen.
Hittills har borgerligheten framgångsrikt satsat på skattesänkningar, retoriskt riktade ”till poliser, lärare och sjuksköterskor”. Socialdemokraterna vet däremot inte riktigt vad de ska göra. Efter valförlusten i höstas fördes en intensiv diskussion inom partiet om ”medelklassen”, där olika falanger inom S debatterade – för och emot – de fyra jobbskatteavdragen, fastighetsskatten och rut-avdraget.
Också bland Socialdemokraterna landar diskussionerna om medelklassen nästan alltid i plånboksfrågor; om skatter. Det är på sätt och vis märkligt. Tittar man närmare på tjänstemännens arbetsvillkor finns det mycket som det borde gå att göra politik på.
Allt började på 1990-talet.
Strukturomvandling för tjänstemän
90-talskrisen kom inte ensam. De senaste femton åren har globaliseringen accelererat, konkurrensen hårdnat och kraven på rationaliseringar och effektiviseringar har ökat. Dagens strukturomvandling går inte bara ut på att gamla jobb försvinner och nya kommer till. Lika mycket sker omvandlingen inom företag.
Pressen på den enskilde ökar. Det drabbar inte bara individer i arbetarkollektivet, utan i minst lika hög utsträckning breda tjänstemannagrupper. Medelklassen.
Otryggare, oroligare
Sedan 1990-talets början har andelen tjänstemän som har egna erfarenheter av arbetslöshet fördubblats. Det visade TCO i en rapport som publicerade året före finanskrisens utbrott. Särskilt markant var ökningen för ”lägre tjänstemän”, där var fjärde hade varit arbetslös de senaste fem åren – klart över genomsnittet för samtliga sysselsatta. Dessutom hade nära en tredjedel av alla tjänstemän det senaste året upplevt att deras anställningstrygghet var hotad av personalnedskärningar – jämfört med 26 procent för arbetarna.
Andra siffror visar att tjänstemän oftare upplever omorganisationer på sin arbetsplats, och i högre utsträckning än arbetare anser sig ha ett psykiskt ansträngande jobb. Statistiken pekar i en bestämd riktning: Vi verkar ha upplevt ett trendbrott.
Innan 90-talskrisen var arbetslöshet något som högutbildade och relativt välavlönade tjänstemän inte direkt behövde oroa sig för. I dag är tjänstemannagrupper i vissa avseenden mer bekymrade över att förlora jobbet på grund av rationaliseringar än löntagare inom LO-kollektivet.
Efter krisen: fler ska göra mer
Det finns ett mönster som går igen. Varje ekonomisk kris leder i regel till mer slimmade organisationer och högre press på de anställda. Företag tvingas säga upp personal på grund av krisen, och väntar sedan ett tag med att anställa på nytt. I stället vill arbetsgivaren få ut ökad produktivitet av de anställda som är kvar, eller ta in personal på korttid. Det är inga nya företeelser, men de blir tydligare.
– Krisen accentuerar utvecklingen, säger Gösta Karlsson, analytiker på fackförbundet Unionen, som organiserar en halv miljon tjänstemän inom den privata sektorn.
– Vi ser nya sätt att anställa, som användningen av bemanningsföretag, fortsätter han.
Precis som på andra håll ökar andelen temporära anställningar inom tjänstemannagrupperna. Det betyder mer otrygghet.
Medelklassens våndor
Dagens tjänstemän är oftare arbetslösa, känner större oro för sin arbetssituation och tycker att jobbet är psykiskt påfrestande. Kraven på att ständigt vara tillgänglig och flexibel – möjligt genom den nya tekniken – gör att jobb och fritid lätt glider ihop.
Samtidigt som medelklassens otrygghet växer, så försämras det generella trygghetssystemets skyddsnät. På grund av taken i de offentliga försäkringssystemen får en tjänsteman med runt 30 000 i månaden bara ut 15 000 före skatt i ersättning. Att bli sjuk eller arbetslös innebär alltså att levnadsstandarden direkt måste halveras. Utvägen blir ofta privata lösningar, som i sista hand är beroende på marknadsstyrkan hos den grupp man tillhör.
Ska vänstern – i bred mening – lyckas återta initiativet i svensk politik måste man formulera svar också på medelklassens våndor. Rimligtvis måste svaret vara ett annat är borgerlighetens.
Nya moderater, nya ord
För Moderaternas del ligger kursen fast. Fredrik Reinfeldt inledningstal på TCO-kongressen varade inte länge. Han pratade om utbildning och arbetslinje, lugnt och sansat. Han kände att han var på hemmaplan. Statsministern avslutade också med ett vid det här laget välbekant löfte – fast den här gången med ett nytt och långt ord:
”Tjänstemannaskattelättnad”. Det är vad som står på dagordningen när diskussionerna om sänkta inkomstskatter inleds i höst.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
