I detta nu vräks romer som befinner sig i Stockholmsområdet från ännu ett temporärt boende. Samma dag kan vi läsa Josefin Hökerbergs oumbärliga reportage i Dagens Nyheter. Det minst dåliga valet för romska barn i Rumäniens ghetton kan ibland vara att sälja droger eller resa till Västeuropa – i stället för att prostituera sig.

Även socialtjänsten i Stockholm besökte under hösten Bukarest och Pitești i Rumänien. Syftet med resan var att öka kunskapen om romers levnadssituation i Rumänien. Också den läsningen är mycket intressant:
”Vid besöket i byn Valea Corbului kunde vi med egna ögon se hur standarden i byn ökat de senaste fem åren som ett resultat av bybornas resor till andra länder för sin försörjning.”

De rumänska romerna är utsatta för systematisk diskriminering. Landets strategi för romers integration är en pappersprodukt, EU-pengar för att stötta romerna har inte nått fram och den rumänska presidenten Traian Băsescu har svepande talat om att romer inte vill arbeta.

Vräkningarna måste ur det perspektivet i det närmaste liknas vid en hetsjakt på svårt utsatta människor. Det är inte märkligt – utan snarare djupt mänskligt – att människor tar sig till Sverige för att tigga – om det är vad som  krävs för chansen till ett bättre liv.

I stället för att vräka romer borde de svenska kommunerna fråga sig vad de kan göra för att förbättra deras livsvillkor.

Vilken kommun ska vara först ut med att våga stå upp för romerna? Erbjuda lägenheter som de kan bo i medan de är här? Ta ansvar för att stödinsatser finns på plats och att de får tillgång till de hjälpsystem som finns?

I brist på en gemensam europeisk fördelningspolitik som kan minska de enorma klyftor som finns i Europa borde Sverige och svenska kommuner ta det ansvar som anstår en rik nation.