När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand nu avgår som språkrör för Miljöpartiet lämnar de inte på topp, men väl nära. De blev inte ministrar och har inte heller lotsat in några av sina partikamrater i Rosenbad. Men Eriksson och Wetterstrand bör ändå vara stolta. De är värda sina applåder.
Där andra språkrörspar tidigare misslyckats med att nyttja dynamiken i ett delat ledarskap, har Eriksson och Wetterstrand hamnat helt rätt. Det är inte en slump. Ett bra arbetsklimat kräver hårt arbete, särskilt i politiken. Att över fem val hålla ihop sitt parti, i en miljö där dolkstötande och mygel är en viktig del av jobbet, är svårt. Eriksson och Wetterstrand har visat att det går, utan att för den sakens skull upprätthålla illusioner om att det alltid fungerat smärtfritt. Det signalerar en professionalism andra partier bör snegla på med viss avundsjuka.
När Miljöpartiets kongress i morgon ska välja nya språkrör går partimedlemmarna i mål med en process de själva är stolta över. Miljöpartister har skrutit vitt och brett om sin öppenhet och att medlemmarna ska bestämma, inte en elit gömd i kulisserna.
Såhär i slutspurten har dock spänningen stigit. Den som pratar med ombuden på kongressen i Karlstad märker snart att frågan är personlig. Man brinner för sin kandidat, som så ofta när det gäller personval. Det blir lite fulspel. Kanske behövs en sommar för att eventuella illvilliga blickar ska sluta riktas. Inget konstigt med det. På sikt är det centralt att förtroendekulturen förvaltas, både av nyvalda språkrör och av partiapparaten, om Miljöpartiet ska kunna gå vidare och bredda politiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
