”Demokratin i Sverige infördes av borgerligheten”, skriver Fredrik Segerfeldt i en artikel på Newsmill. Segerfeldt tillhör inte högerns mest nyanserade eller ens seriösa debattörer. Artikeln borde egentligen läggas till handlingarna. Eller lämnas i det digitala runda arkivet. Om det inte vore så att den här typen av historierevisionism ingår i ett större sammanhang. För med de ”nya Moderaterna” vid makten ska historien skrivas om.
I en annan artikel på Newsmill (!) vill Anders Edwardsson att borgerligheten ska ”berätta sanningen om Sverige”. Denna ”sanning” är att ”vid 1900-talets början åtnjöt det existerande systemet… ett brett stöd”. Jaha.
Fredrik Reinfeldt pekade tidigt ut Arvid Lindman som sin statsmannamässiga förebild i den svenska borgerliga historien. Och Edwardsson ger sitt bidrag genom att framställa just Lindman som en politisk hjälte. Han var ”en av tidens populäraste politiker”. Edwardsson har påpassligt nog skrivit en liten bok om just Arvid Lindman (Timbro). På Lindmans tid var Sverige, skriver han på Newsmill, på det hela taget på rätt köl och på rätt väg: ”redan i slutet av 1920-talet hade Sverige utvecklats till en av världens rikare nationer”. Men när nämnde Lindman avled 1936 ”hade dock vinden vänt och Sverige beträtt en lång dags politisk färd mot ekonomisk natt, kulturell skymning och social upplösning”. Behöver jag påminna om att Socialdemokraterna då suttit vid makten i fyra år?
Det finns uppenbarligen många skäl att påminna om att det var folkrörelserna, rösträttsrörelsen, socialdemokrater och politiska liberaler som drev igenom demokratin och den allmänna rösträtten i vårt land. Högern var motståndare och höll emot av flera skäl. Den makthavande högern misstrodde folket. Den växande arbetarklassen framställdes som en hotfull massa som inte besatt tillräcklig bildning för att betros uppdraget att utse landets politiskt förtroendevalda. Det fattiga folket var helt enkelt ännu inte moget denna uppgift, hävdade den tidens höger.
Till detta kom ett stort mått av egenintresse. De som förvägrades sina medborgerliga rättigheter hade i huvudsak inte sina sympatier i Arvid Lindmans borgerliga domäner. Allmän och lika rösträtt skulle obönhörligen leda till att högern förlorade sin dominerande maktställning. Vilket också var vad som hände. Högerns motstånd mot demokratin innebar också att dess moraliska kapital för lång tid skulle förbli anfrätt.
I Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia” (Timbro) blir demokratin en bisak. Författaren är förstås inte antidemokrat. Det är bara det att för honom är den ekonomiska liberalismen huvudärendet. Boken är absurd på många sätt. Värdeomdömena löjeväckande. Per Albin beskrivs som ”trotsig”. Han var helt enkelt en ”härsklysten malmöit” som internt i partiet gick under beteckningen ”diktatorn”. Framhåller Edwardsson.
Den här typen av skriverier har högern alltid ägnat sig åt; vänstern, även dess reformistiska del, är i högerns ögon i grunden extrem, opålitlig och makthungrig. Nu backas denna historierevisionism upp på ett helt annat sätt än tidigare. Och den sammanfaller med att den tidigare dominerande socialdemokratiska folkhemsberättelsen under senare decennier allt mer kommit att ifrågasättas.
Detta har lett till ett dåligt historiskt självförtroende inom arbetarrörelsen och på vänsterkanten. I dag präglas arbetarrörelsen av okunskap och ointresse för sina egna historiska erfarenheter. Många av de tidigare socialdemokratiska historiekrönikorna hade förvisso sina idylliserande sidor. Och till historieskrivandets särart hör att historien inte är given för all evighet och hela tiden måste revideras och utvecklas med nya kunskaper och perspektiv. Men ibland är det som om debatten om tvångssteriliseringarna tenderat att lägga historien i skugga för vårt eget medvetande.
Folkhemmet var ett stort frigörelseprojekt. Men framställs allt oftare som en historia om förtryck. Inte bara av skribenter långt ute i högerns tassemarker med dessa underhållande och adrenalinhöjande krönikörer med namn som Segerfeldt och Edwardsson.
Arbetarrörelsen måste vårda och fortsätta skriva sin historia. För i dag är högern bättre i detta avseende. Arbetarrörelsens Arkiv lever med allt magrare stöd. Medan näringslivet vårdar sina berättelser. Nyligen var det 80 år sedan dödsskjutningarna i Ådalen. Det faktum att händelserna passerade utan någon större uppmärksamhet illustrerar problematiken. 1981 – då det gått ett halvt sekel sedan Ådalen – fanns ett annat historiskt intresse. Jag minns från min hemstad Halmstad att vår nybildade arbetarteater satte upp Birger Normans Sol, vad vill du mig? Och jag och mina kompisar gjorde en specialtidning om Ådalen 1931 som delades ut vid alla föreställningar.
Rösträttstriden och händelserna i Ådalen 1931 har format Sverige. Båda markerade ett politiskt skifte. Båda diskrediterade högern. Men skapade också utrymme för en reformistisk kompromiss som format Sveriges moderna politiska historia. Nu pågår en strid om denna historia. Och det är skälet till att dagens okunskap och ointresse på vänsterkanten är så oroväckande. Utan minne grusas blicken. Utan ett historiskt sammanhang krymper framtidshorisonten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
