Sahlins uppdrag

Journalister och liberala ledarskribenter är djupt engagerade i socialdemokratins förnyelse. Det är svensk kremlologi. Varje förändring tolkas i förnyelsens oklara sken. Sahlins tal första maj, Nuders fall – förnyelse eller traditionalism? Frågan döljer en dröm om att socialdemokratin ska bli som Bengt Westerberg. Den förnyade socialdemokraten är alltid liberal.

Men för varje vecka, varje månad, varje år blir den här tolkningen av politikens läge skevare. Vad ska man svara när "God morgon, världen" för tusende gången anfaller i panelen?

Hela den diskurs som begreppsparet rullar upp har tappat både relevans och realism. Det finns inga förnyare. Socialdemokratin överlevde den nyliberala branden och globaliseringens första stormiga år. Partiet förändrades – på gott och ont. Det gamla motståndet mot kooperativa daghem och fria skolval är för länge sedan bortsopat. Förnyelse var strid på 1980- och 90-talen. Dags för journalistkåren att uppdatera?

Den stora uppgiften nu är att vakna upp från det passiva limboläge – den apolitiska politiken – som tredje vägen och epoken Persson, efter möjligen nödvändiga förändringar, somnade in i. Sahlins uppdrag är att återuppfinna en socialdemokratisk reformism.

Framgång kan mycket väl innebära att gå till vänster. Inte alls mot mitten som hela den daterade förnyelsediskursen förutsätter. Att återuppfinna innebär att aktivera. Situationen är inte bara svensk. I Tyskland går SPD till vänster. I regionalvalet i Hessen vann Andrea Ypsilanti på program för ökad jämlikhet. I USA har demokraterna återfunnit självförtroendet. I Storbritannien finns bara en väg fram för New Labour: att konkretisera en politik för social rättvisa.

I den politiskt bestämda tolkningen om förnyelse kontra traditionalism kallas det återställare, när det i själva verket är tillnyktring. I sin nya bok "The Conscience of a Liberal" synar ekonomen Paul Krugman jämlikhetspolitikens gamla verktyg och konstaterar att de inte alls är så föråldrade som många trott. Han kanske gör det väl enkelt för sig. Men försöken att återuppfinna socialdemokratin framstår som moderna, i takt med tiden, mitt i bruset och varken särskilt traditionalistiska eller förnyande.

Nu handlar det om att våga sätta ner foten med modern stadspolitik som gynnar både egenmakt, blandning och välfärdsboende, idéer om hur de superrika ska beskattas smart, hur tryggheten ska återbli offentlig och inte bara privat, hur en social Europapolitik med gränsöverskridande samarbeten kan realiseras. Uppgifterna är gigantiska. Men vinden blåser rätt. Det gäller att identifiera problem och föreslå socialdemokratiska reformer. Förnyare borde bytas mot förändrare.