”För tider utan hopp finns inget värre fängelse än framtiden”, skrev Stig Dagerman. Kanske är det så han känner, pojken som Lars Ohly berättade om i valrörelsen 2010. Höstterminen hade börjat. I en svensk skola skulle eleverna skriva en uppsats som vi alla har kämpat med: ”Mitt sommarlov”. Pojken beskrev familjens resor till Kolmården och Legoland. Sedan kom sanningen fram. Allt var påhittat. Han hade varit hemma i lägenheten. Till semesterresor fanns inga pengar.
Rädda Barnens senaste rapport, ”Välfärd, inte för alla” av Tapio Salonen, sätter siffror på Ohlys berättelse. Runt 220 000 barn, mer än ett barn av tio, lever i fattigdom i det ”välfärdsland” där Aftonbladet skriver om läger för fattiga. Rapporten visar att utan familjepolitiska insatser skulle var fjärde svensk barnfamilj vara fattig. Slutsatsen är oroväckande. Den ekonomiska familjepolitiken utjämnar i allt lägre grad ”de växande inkomstskillnaderna bland barnfamiljer och uppvisar en allt svagare fattigdomsbekämpande förmåga.” Mer pengar till redan rika familjer, alltså.
Rapporten har två förtjänster. Dels får vi siffror på att den ekonomiska familjepolitiken fungerar sämre än tidigare – och sämre än vad vi tror. Dels intensifieras debatten om den barnfattigdom som är ”oacceptabel och ovärdig vårt moderna samhälle” – för att låna en formulering från Håkan Juholts kongresstal.
Finansminister Borg plockade till slut upp Juholts kastade handske och deklarerade att ”S är förödande för barnfattigdomen”. Någon närmare förklaring av påståendet erbjöd inte Borg. I stället utlovades åtgärder till hösten. Dessa åtgärder är ännu helt okända, och ska endast genomföras om ekonomin tillåter. Om Borg trots allt vill gå från vaga ord till handling finns konkreta förslag i Rädda Barnens rapport: Höjd grundnivå i föräldrapenningen och ett högre underhållsstöd som knyts till inflationen.
Det som av avgränsningsskäl bara flimrar förbi i Salonens rapport, och som på grund av ideologiska skygglappar saknas i Borg föreställningsvärld, är beskrivningen av barnfattigdomens tyranni medelst små och talrika steg. För allt hänger ihop. Med Salonens försiktiga rapportprosa: ”Barns ekonomiska situation är beroende av föräldrarnas ekonomiska tillgångar och deras relation till arbetsliv och offentliga trygghetssystem.” På ren svenska: Barnfattigdomen ökar på grund av en regering som har gett oss en a-kassa i europeisk strykklass, en sjukförsäkring som mest liknar en tragisk följetong, samt en nedmonterad utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Som summerande varningslampa lyser ”Fas 3”, en åtgärd av rent ”ryska dimensioner”.
Addera en liten avgift på skolutflykten och en finansminister som vill sänka lägstalönerna. Resultatet borde bli en oppositionsledare som presenterar konkreta reformer, och slipper ägna värdefull tid i Ekots lördagsintervju och SVT:s Agenda åt sina Libyenkrumbukter. Men nu ska S-förslag vara på väg. Förhoppningsvis är de baserade i den tradition som stavas generell välfärdspolitik och full sysselsättning – trots en oroväckande och gryende debatt om selektiva och differentierade åtgärder.
Låt oss hoppas på klok politik. Varenda tjatting är värd en resa till Kolmården eller Legoland.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
