Turerna kring den grekiska ekonomin är vid det här laget så många och snåriga att svaren på vad som är pudelns kärna är lika många som aktörerna. Politiker, centralbankschefer, IMF, kreditinstitut, analytiker och journalister hävdar med bestämdhet åsikter som är helt diametrala. Ska Greklands skulder skrivas om? Ska bankerna ta smällen? Vad krävs för att marknaden ska vilja köpa grekiska obligationer? Vem ska sälja grekiska statstillgångar, och i så fall, till vem? Och så vidare.

Debatten har pågått i många månader, men frågan är vad det egentligen handlar om. Under en pressträff på Moderaternas kommundagar, i början av maj, ställdes frågan om den grekiska krisen till finansminister Anders Borg. Borg, som vanligtvis fäktar en retorik om att världsekonomin är ett stormigt hav där det värsta alltid är att vänta, ryckte lite på axlarna. Sverige är inte särskilt exponerat mot Grekland och landet är för litet för att göra avtryck i världsekonomin, menade Borg.

Om det är sant ska jag låta vara osagt. Jag vet inte vad som händer om Grekland går i statsbankrutt. Men Borgs analys av läget ger en fingervisning om att frågan om Grekland lika mycket handlar om politisk oro, som ekonomisk oro.

Eurosamarbetet är ett prestigeprojekt, född ur en dröm om ett enat Europa. Unga demokratier, som Grekland, fick vara med trots att statsfinanserna kanske inte egentligen var anpassade till en gemensam penningpolitik. Eurosamarbetet måste räddas, blir logiken, trots att det ur ett krasst ekonomiskt perspektiv kan verka ologiskt. (Å andra sidan, konsekvenserna av att Grekland skulle återvända till drachman är lika oöversiktliga som i bankruttscenariot.)

Många är de makthavare, på dekis eller på uppgång, som vill sätta räddandet av euron som en fjäder i hatten. En av de svårare nötterna att knäcka är att övertyga parlamentariker i både Grekland och Tyskland om lösningen. En ny IMF-chef kommer förr eller senare att blandas in i leken. Anders Borg är sannolikt glad över att slippa behöva bry sig alltför mycket. En lättnad han delar med ekonomiska talespersoner från de övriga riksdagspartierna.