AKP är den ödesdigra blandningen mellan religiös moralkonservatism och nyliberal ekonomisk politik. Dessutom har partiledarens maktambitioner vuxit sig starka på senare tid. Storhetsvansinnet har fått honom att planera för en gigantisk kanal mellan Marmarasjön och Svarta havet och han har tackat både Mellanösterns och Balkans folk för AKP:s valframgångar. Är det en ny Putin vi ser?
Med stöd från halva väljarkåren och tre procent större stöd jämfört med förra valet är AKP fortfarande Turkiets största parti. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan beskrev valresultatet som en stor framgång i sitt ”balkongtal” från partihögkvarteret i Ankara sent söndag kväll.
Det är en historisk seger men med en bitter eftersmak. För även om Erdogan kommer att vara statsminister, åtminstone fram till 2015 om inte grundlagen ändras, har valet inte alls gått som han har planerat det.
AKP:s målsättning inför valet var att få en absolut majoritet i parlamentet genom att få två tredjedelar av och därmed genomföra grundlagsändringar på egen hand. Nu har AKP i stället fått färre ledamöter än förra mandatperioden, vilket tvingar dem till förhandlingar i parlamentet. Det är lättare sagt än gjort i ett Turkiet där den politiska polariseringen är avgrundsdjup och tonen i det politiska samtalet hätsk. Det politiska klimatet har hårdnat de senaste åren.
Det socialdemokratiska CHP har gått kraftigt framåt med stöd från väljare trötta på Erdogans styre. Med Kemal Kılıçdaroğlu, partiledare sedan ett år tillbaka, har CHP tagit upp fördelningspolitiska frågor och dessutom lagt den turkiskchauvinistiska retoriken åt sidan. I stället pratar CHP om ”folket i den turkiska republiken” och har öppnat för hemspråksundervisning. En klar radikalare riktning.
De viktigaste frågorna i Turkiet i dag handlar om fri- och rättigheter. Den kurdiska befolkningen har fortfarande inte fått sina rättigheter erkända. Turkiet leder också skammens världsmästerskap med runt 50 fängslade journalister och författare.
I valet gick även pro-kurdiska BDP, som har ställt upp med en lista med oberoende kandidater, kraftigt framåt. På listan fanns kurdiska och även turkiska kandidater, starka vänsterprofiler och internationalister.
Kemal Kılıçdaroğlu, tackade främst kvinnor och de unga väljarna för de 3,5 miljoner nya väljare som valde att lägga sin röst på CHP. Signalen från väljarna om att lägga nationalismen åt sidan och satsa på omfördelnings- och identitetspolitiska frågor börjar utkristalliseras.
Samtidigt har PKK-ledaren Abdullah Öcalan hotat, från fängelseön Imrali, med att inleda ett inbördeskrig den 15 juni om inte kurdfrågan får en lösning. Från Diyarbakir kommer rapporter om tårgas mot demonstranter och poliser i vallokalerna.
Dagarna efter valet är det tydligare än någonsin att en lösning på frågan om fri- och rättigheter och demokrati är akut i Turkiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
