I slutet av maj gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att se över jämlikheten i vården, eller snarare bristen därpå. Det är ett lovvärt initiativ.
Med tanke på att det skiljer flera år i beräknad medellivslängd beroende på vart i landet människor bor, och i vilka delar av olika städer, torde det finnas mycket att lära från en sådan utredning.
Ännu mer berömvärt hade det varit om regeringen Reinfeldt faktiskt fört en politik som utjämnade såväl ekonomiska som hälsoklyftor mellan människor. I stället har den metodiskt och med stor iver drivit systemförändrande ”reformer” som monterar ner idén om sjukvård för alla.
Redan utan Socialstyrelsens färdiga resultat finns ett par obehagliga sanningar att slå fast. Bland lågutbildade män dör 284 stycken per 100 000 invånare i förebyggbara sjukdomar som diabetes och stroke, mot 88 per 100 000 välutbildade män. Högutbildade får mer och bättre läkemedel mot demenssjukdomar, oaktat att lågutbildade oftare drabbas av sjukdomen. Kvinnor får oftare medicin mot depression, men mer sällan uppmärksammas deras hjärt- och kärlproblem. Män får bättre, och förebyggande, insatser vid hjärt- och kärlsjukdomar men blir sällan diagnosticerade med en av de dödligaste sjukdomarna – depression. Människor som har oturen att räknas till kategorin ”invandrare” får sämst vård av alla.
De granskningar av vården som Dagens Nyheter och Stockholm City (13 juni 2011) gjort under våren ger inte bara bilden av ett lotteri där vilken vård du får beror på vem du är, hur väl du kan tala för dig, och hur envis du är. Dessutom visar de tydligt effekterna av det vårdval som Moderaterna sjösatte i Stockholm, och som sedan januari förra året gäller hela landet under Lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg, Lov.
Numera får vårdcentraler inte driftmedel efter hur tungt belastade deras upptagningsområden är, utan efter hur många besök de klarar av per år, det senare eftersom det enligt högern är ett bevis på kvalitet och ”patientmakt”.
I Stockholm bidrar det till att relativt friska innerstadsbor går till läkaren i parti och minut, medan multisjuka i fattigare delar av staden får allt svårare att hitta en läkare.
I likhet med polismyndighetens jakt på ”fuppar”, ligger det i vårdcentralernas – privata eller inte – intresse att ha så friska, okomplicerade patienter som möjligt. Stockholmarna går till doktorn nästan dubbelt så ofta som de som bor i Västerbottens län.
De senare kommer få svårare att komma till läkare alls när Lov slår igenom. Det kommer knappast vara lönsamt, eller ens möjligt, att driva primärvård på den landsbygd där lejonparten av befolkningen bor.
Samtidigt ökar antalet med privata sjukförsäkringar.
I Stockholm har redan 150 000 personer köpt sig förbi kön.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
