En skruvad valslogan – ”Yes We Kahn” – hade fått fäste . Två mindre hinder återstod. Dominique Strauss-Kahn skulle vinna det franska socialistpartiets (PS) primärval i oktober 2011. Han ansågs vara bäst lämpad att slå Sarkozy – onekligen viktigt för ett parti som inte har vunnit ett presidentval sedan Berlinmuren föll.
Därefter, 22 april 2012, väntade presidentvalets första omgång. Ett möjligt startfält var två starka högerkandidater (Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen), en mittenkandidat (François Bayrou), en grön kandidat (Eva Joly) samt minst en utmanare från den yttersta vänstern. Men även i den röran skulle DSK åtminstone knipa en andraplats.
Den andra valomgången två veckor senare, troligen mellan DSK och den allt mer impopuläre Sarkozy, förväntades bli en formalitet. DSK kunde börja mäta gardinerna i Palais de l’Élysée. Men i stället blev han, som bekant, fånge 1225782 på Rikers Island.
Den franska politikens vänstra planhalva är återigen öppen. På sin blogg beskriver Tomas Lindbom, klok och progressiv frankofil, hur en rödgrön samverkan nu är i sin linda. Det gröna partiet Les Verts och systerpartiet i Europaparlamentet, Europé Écologie, har nyligen slagits samman till EELV.
Inom EELV pågår nu en primärvalskampanj (med tekniska problem), men samtidigt har förhandlingar om en gemensam valplattform med PS inletts. EELV har en tydlig vänsterprofil, och även om industri- och energipolitik lär bli knäckfrågor har samarbetet potential. Lindblom noterar att EELV kan ge PS en modernare profil vad gäller klimat, jämställdhet och hbtq-frågor. EELV skulle lämna periferin och bli del av ett kraftfullt vänsteralternativ.
En primärvalskampanj ska likväl genomföras i PS, och nu verkar matchen stå mellan tre i det gamla gardet, som på politisk franska kallas elefanterna: François Hollande, Martine Aubry och Ségolène Royal – med Pierre Moscovici som möjlig outsider för den socialdemokratiska falang som DSK företrädde.
Bland vanliga väljare har Hollande högst förtroende, medan Aubry och Hollande är jämnstarka bland de PS-sympatisörer som avgör vem som blir partiets presidentkandidat. Hollande har även, låt vara i en bisats, fått stöd av den korruptionsåtalade ex-presidenten Jacques Chirac.
Chiracs förflugna mening illustrerar en spänning inom den franska högern, där Sarkozy anses vara mer anglosaxisk bling bling-liberal än gaullist. Det anses inte bara vara obelevat, utan även otaktiskt när Marine Le Pen samtidigt vinner röster i traditionell småstadsterräng.
Men när PS samlades i våras för att motbevisa tesen att socialisterna saknar idéer, ompaketerades ett förslag från 1997 om statligt subventionerade ungdomsjobb.
Ett oroväckande scenario är därför att den franska vänstersidan, trots de rödgröna ambitionerna, återigen får problem med att enas bakom en kandidat som kan vinna ett presidentval – och som dessutom har såväl ett modernt politiskt program som en slagkraftig kampanj.
Lindblom tippar därför att Sarkozy blir omvald, tack vare en lägre medelklass som lockas med nygammal retorik om arbete samt oroliga mittenväljare som värderar erfarenhet och stabilitet.
Men det är ett knappt år kvar till presidentvalets första omgång och den franska vänstern har överraskat förr. Dock sällan i positiv bemärkelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
