Med Filippa i tiden

Det är en i det närmsta paradliknande gren bland borgerliga politiker: flykten undan offentligheten, och förmågan att låta bli att stå till svars.

Sjukförsäkringen debatteras flitigt inför veckans bordlagda omröstning – socialminister Ulf Kristersson syns inte till. Ny statistik visar att klassamhället inte bara återuppstått utan tydligt avspeglas i skol- och utbildningsval – utbildningsminister Jan Björklund tiger still. Arbetsmarknadsministern med påhittad internetexamen anklagas för sexköp, avgår och därefter är det som om han aldrig överhuvudtaget existerat.

Och så vidare. Den som vill bedriva kritisk journalistik med den borgerliga regeringen i sikte måste vara beredd att underkasta sig spaning efter den politiker som flyr.

Frågan är om någon lyckats förfina dessa konster så väl som Filippa Reinfeldt. Den ständigt leende och svalt sköna Filippa dyker upp än här, än där, men ytterst sällan i sin roll som högst ansvarig för vårdpolitiken i Stockholms läns landsting.

Att medier i så stor utsträckning väljer att fokusera på den ”vackra” och ”välklädda” Filippa i egenskap av ”statsministerfru” är såklart inte Filippa Reinfeldts fel. Det är till stor del ett utslag av unken sexism där kvinnor inte antas vara kapabla till annat än rollen som kuttersmycke – särskilt inte om de har så mäktiga män till makar som Filippa.

På samma sätt har medier problem att greppa att relativt unga och girl-next-door-tjusiga trebarnsmammor kan vara fullfjädrade maktpolitiker – också. Kvinnor med makt är en järnlady, en Angela Merkel. Inte en Bruce Springsteen-diggande Nackabo med lite för mycket mascara, en medelålders norrländska – eller statsministerns hustru.

För en av de riktiga förgrundsfigurerna i de ”nya Moderaterna” kunde inte just den här sexistiska reflexen kommit mer lägligt. Långt innan Solsidan blev symbolen för det nya Sverige utgjorde paret Reinfeldt mallen och drömmen om ett liv i den livspusslande övre medelklassen: Vit, rik, och fri att resa till Thailand minst en gång om året.

Det är en bild som Filippa Reinfeldt inte verkar ha några problem med att reproducera. Efter valsegern 2006 poserade hon i förkläde och bjöd på julrecept i Amelia och pratade om barnuppfostran i tidningen Mama.

På bilderna i den nyutkomna bilderboken om Fredrik Reinfeldt vilar det något nästan påträngande erotiskt över framställningen av makarna. Paret Reinfeldt åker regeringsplan, Filippa har sina fötter på Fredriks säte, Fredrik ser ut att just vara i stånd att smeka dem med sin lediga hand. En annan bild visar Filippa liggandes i en fåtölj (också här barfota), Fredrik sitter på en annan med ett glas bubbel i handen, blickarna vilar ömt i varandra.

Senaste året har Filippa Reinfeldt också hunnit med att inviga både Vasaloppet och Stockholms modevecka, allt i egenskap av ”statsministerfru”.

Under tiden har Moderaterna inte bara modellerat om Sverige enligt Täby, som Filippa Reinfeldt som kommunalråd varit ansvarig för att skattesänka och privatisera mer och längre än någon annan svensk kommun. Vårdval Stockholm, som med Filippa Reinfeldts goda minne utarmat primärvården i missgynnade delar av staden medan en redan gynnad innerstadsbefolkning plockat russinen ur kakan, är numera nationell lag.

Trots de uppenbara felsluten glider Filippa Reinfeldt skickligt förbi alla försök att ställa henne till svars. I den mån någon får audiens blir svaret aldrig något annat än mantrat om att ”det viktiga är att patienterna får välja”. Nästan alltid lyser dock de svåra frågorna med sin frånvaro.

Tidskriften ”Passion for business” ägnar i sitt senaste nummer en artikel åt det moderata landstingsrådet:

”Vare sig det gäller att reda ut komplexa sjukvårdsfrågor, hantera en miljardbudget, hålla ett långt äktenskap vid liv eller fostra tre barn går Filippa Reinfeldt in för uppgiften med samma lugn och entusiasm. Sveriges statsminister har ett starkt dragplåster i sin kompetenta, karismatiska fru.”

Per Schlingmann hade inte kunnat skriva det bättre själv.