Nuon – en katastrof för alliansen

Reinfeldt och Borg talar sig hesa om vikten av ordning och reda i statens finanser. Men Nuonskandalen visar hur lätt regeringen sprätter iväg 97 miljarder.

När budgeten presenterades i förra veckan talade statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg om vikten av ”ordning och reda i de offentliga finanserna” och en försiktig finanspolitik där man har koll ”krona för krona” för vad man gör.

Det var förra veckan det. Men med start i dag ska riksdagens konstitutionsutskott höra olika regeringsföreträdare om den okontrollerade pengarullningen när Vattenfall köpte det holländska energibolaget Nuon för 97 miljarder kronor.

I de här förhören kan Anders Borg och Fredrik Reinfeldt knappast skyla sig med de moderata standardflosklerna om att ta ekonomiskt ansvar. Problemet är det motsatta: Ingen i alliansen vill ta något ansvar för det katastrofala köpet, utan skyller på varandra. Detta kommer att vara smärtsamt synligt i utfrågningarna.

Det ansvariga statsrådet på den tiden, Maud Olofsson (C), hade ”beröringsångest” med Vattenfall. Helst ville hon inte ta i de äventyrliga affärerna i Europa som den dåvarande vd:n Lars G Josefsson höll på med.

Trots varningar från hennes egna medarbetare att prislappen var för hög gav hon till slut upp i fallet Nuon. Hon sa ja, för hon litade på Vattenfalls styrelse och beslutet var förankrat i regeringen, berättade hon förra våren i Ekot.

Statsministern har slingrat sig och hänvisat till att det var Olofssons bord, att ”regeringen har inte fattat något beslut om detta” och att den affärsmässiga bedömningen legat på Vattenfall.

Men inte ens i en bananrepublik tittar landets statsminister bort när staten ska sprätta i väg 97 miljarder kronor. För övrigt ett hårresande överpris som vi i dag vet låg 40–50 miljarder över Nuons egentliga värde. En siffra som motsvarar kostnaderna för ett års sjuk- och aktivitetsersättningar. Ordning och reda i statens finanser? Skulle inte tro det.

Nu informerades emellertid alliansens partiledare om köpet, och i protokollet står: ”Finns ej skäl att säga nej till affären”. Fredrik Reinfeldt måste därför denna vecka stå till svars för att ha dragit igång en karusell av halvlögner med målet att fortsätta inbilla väljarna om sin ekonomiska ansvarsfullhet.

När Olofsson vägrat komma till KU-förhören är det för att hon skulle få frågan om statsministern var med om att sanktionera förlustaffären. Det skulle inte hålla att säga att statsministern inget visste, när hon tidigare har sagt det motsatta.

Skulle Olofsson i stället säga som det är och bränna Reinfeldt skulle det vara ett grundskott mot det redan sjunkande regeringsskeppet.

Hon vägrar alltså inställa sig, men det ändrar inte så mycket. Ett parti som Centern, som i sin valanalys har sagt sig vilja vara Sveriges mest öppna och transparenta parti, förtjänar inte att klara fyraprocentsspärren.

Med eller utan Olofsson, ser dock KU-förhören denna vecka ut att kunna bli en smärre katastrof för alliansen.