Stämningen på ett ”homeparty” med Gudrun Schyman understryker en önskan om radikal politik som den rödgröna oppositionen inte levererar.
För några veckor sedan satt jag tillsammans med 25 personer i 20-årsåldern i ett rum i en tvåa i en närförort till Stockholm. Utrustade med papper och penna satt folk i sängen, i soffan, på lägenhetens alla stolar och på kuddar på golvet. Framför oss, med en tuschpenna i handen och med ett blädderblock uppsatt på väggen bakom sig, stod Gudrun Schyman.
Det här var Schymans typ 170:e ”homeparty”. Fram till valet ska hon genomföra ytterligare 100. Att åka hem till folk har blivit Feministiskt inititativs strategi för att utan resurser för politiska kampanjer komma ut med sin politik. Gudrun Schyman är fullbokad till valet. Vissa dagar har hon möten morgon, lunch, eftermiddag och kväll. Flera andra av partiets företrädare åker också runt och på många platser flyttar träffarna ut från vardagsrum till kvarterslokaler och aulor.
– Sverige är ett klassamhälle. Det är ingen dramatik i det, det är alla andra samhällen också.
Så börjar föreläsningen och Schyman illustrerar på första bladet ur blädderblocket. Hon talar om hur politik i Sverige traditionellt är organiserad utifrån klass, om den svenska modellen och vilka konflikter i ett samhälle som ryms och blir föremål för politiska diskussionen och förhandlingar i den modellen.
När hon efter en timme och 45 minuter har pratat klart och bjöd in till frågor var våra papper fullritade med pilar och symboler som samtliga – inklusive en tio minuters utläggning om hur det gick till när Miljöpartiet kom till och valdes in i riksdagen – pekar på Schymans huvudpoäng: Det behövs en ny dimension i svensk politik. Det slog mig att jag hade bevittnat något ovanligt: En politiker som med engagemang och lätthet talade om ideologi, drivkrafter och visioner om ett annat slags samhälle.
Det senaste året har många exempel på hur människor runt om i landet tröttnat på den ojämlika samhällsutvecklingen uppmärksammats. I storstädernas förorter organiserar sig de boende mot välfärdens nedrustning samt mot den rasism som drabbar dem som bor där från bland annat polis och myndigheter.
Yrkesgrupper som sjuksköterskor, barnmorskor, hemtjänstpersonal protesterar mot sina arbetsvillkor som riskerar att patienter och gravida kvinnor inte får den vård och omsorg de behöver. Anställda inom socialtjänster larmar om att nedskärningar och stress innebär att socialtjänstens portalparagraf om människors ekonomiska och sociala trygghet sätts ur spel. Massdemonstrationer har genomförts mot rasism och mot nazistiska våldsdåd.
Med ökande klyftor ökar också efterfrågan av radikala idéer och radikal politik. I nuläget är det upp till två procent av befolkningen som enligt opinionsundersökningar hittar det i Feministiskt initiativ och skulle rösta på dem i riksdagsvalet.
Partiets uppåtgående trend i opinionsundersökningar, liksom ett flerdubblat antal medlemmar, visar ett sug efter radikal politik som den rödgröna oppositionen inte levererar. En växande skara människor tycker inte att de rödgröna lyckas svara på den oro och det missnöje som finns kring till exempel kvinnors pensioner, riskkapitalbolagen i offentlig sektor, eller den strukturella rasismen.
Om detta oroar oppositionspartier eller vänsterdebattörer, vilket det borde, finns det sätt att hantera den oron på: Bli tydligare och bättre på att berätta vad ni vill göra för att bekämpa rasism, diskriminering och välfärdssamhällets nedmontering. Driv på för att de partier ni sympatiserar med lyfter dessa frågor. För att det behövs feministiska initiativ i Sverige i dag råder det ingen tvekan om.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
