Henrik Arnstad: Fascismen frodas under demokratins täckmantel

Att hävda att rasistpartierna är demokratiska bygger på en farlig och ohistorisk syn på ideologi, menar Henrik Arnstad.

Europa är en plågad världsdel som fortfarande försöker begripa 1900-talets politiska katastrofer. Framför allt fruktar vi Hitlers återkomst. ”Antinazismen är efterkrigstidens starkaste ideologiska kraft, grundvalen för det sekulära samhällets uppfattning om gott och ont”, skriver historikern Alf W. Johansson. Därav förvirringen inför de rasistiska partier som har blivit en väletablerad del av europeisk politik.

”Inte sedan 1930-talet har det funnits så många rasister i Europas folkvalda församlingar”, påpekar demokratiminister Birgitta Ohlsson. Men betyder det att Hitler är tillbaka? Var han aldrig försvunnen? Eller är tvärtom vår tids parlamentariska rasism ofarlig och rentav demokratisk?

Ett erkännande av den nutida rasismen som historisk kontinuitet från Den Stora Ondskans 1900-tal måste föranleda en smärtsam och fullständig europeisk självrannsakan. Det är därför lockande att dementera situationens allvar.

Nutidens rasistpartier har en särskild grupp beskyddare inom den normativa och ”respektabla” delen av det offentliga samtalet, som ständigt bedyrar att partierna i själva verket är demokratiska, harmlösa och framför allt icke-fascistiska.

Dagens kostymklädda rasister liknar ju – oftast – inte Hitlers SA eller Mussolinis svartskjortor. Visserligen skulle ”beskyddarna” aldrig själva rösta på dessa partier, men de vet att normalisera rörelsernas politik. Därmed lugnar de sinnet hos omgivningen och producerar en tacksamt mottagen diskurs, som ofta beskrivs med ord som klok eller balanserad: ”Lugn, Hitler är fortfarande död.”

Ett exempel på en sådan röst är journalisten Jan Guillou. Han reste 2009 runt med Sverigedemokraterna SD och deras partiledare Jimmie Åkesson på opinionsbildningsturné. Guillou genomgick en genomgripande förändring under resan, vilket kröntes med ett femsidigt reportage i Aftonbladet och en uppmärksammad intervju i P1.

Guillou visste att SD inte alls var det parti som medierna beskrev, eftersom han ansåg sig vara ”en sån där gammaldags reporter som först försöker ta reda på hur det ligger till och sedan sanningsenligt försöker berätta det”. SD var enligt Guillou ofarliga icke-rasister:

”Jag träffade på ett helt annat parti än jag hade väntat mig. Jag hade kvar bilden av bilden av Sverigedemokraterna som nåt slags skinnskallar och rasister, men det är de inte längre. Det var en överraskande kunskap.”

Guillous antipatier 2009 drabbade i stället Dansk Folkeparti, som han till skillnad från SD ansåg vara rasistiskt.  ”Det är ett väldigt stort avstånd mellan Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna, som ju framstår som rätt milda och försiktiga”, fastslog Guillou och satsade hela sin journalistiska ära på att hans bedömning av SD var riktig: ”Jag är för mycket gammelgädda för att bli lurad.”

Men senare ändrade sig ändå Guillou. Han upptäckte i stället ett nytt ”godkänt” parti inom samma segment av europeisk politik: det norska Fremskrittspartiet, Frp. Guillous beskrivning av SD hade ändrats till ”ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt”. Detta gällde absolut inte Frp däremot, enligt Guillou.
Att Frp skulle vara ett rasistparti bygger enbart på ”vanföreställningen att Fremskrittspartiet är samma skrot och korn som Sverigedemokraterna”. Det är fel, vet Guillou, eftersom Frp har ”arbetat hårt på att bli ett ’vanligt’ högerparti”.

Jimmie Åkesson och Jan Guillou i Gävle 2009. 
BILD: Lotte Fernvall/Aftonbladet/IBL

Forskningen kallar detta för normaliseringsprocess, hur rasistiska och fascistiska rörelser – om de vill få reell politisk makt (Frp är numera norskt regeringsparti) ständigt måste kompromissa med sin radikalitet. För att inte tala om den mellankrigstida totalitära teaterrekvisitan. Det visste redan den svenske nazistledaren Sven-Olov Lindholm 1938:

”Det enda tänkbara om idéerna ska räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och ’Hitlerhälsning’. Jag vet att det är ett farligt steg, ty de flesta av våra medlemmar skulle kanske tappa sugen. Men vi kämpa ju inte för att i evighet förbli ett åsiktsförbund på några tusen personer, utan för att komma någonstans.”

Lindholms ord var profetiska inför framtiden, för efter 1968 hände saker. Idéerna räddades! Den franske politiske tänkaren Alain de Benoist initierade en löst sammanhållen politisk-filosofisk grupp kallad Nouvelle Droite, ND. ND:s reformering av fascistisk ideologi avfärdade biologisk rasism, till förmån för en mer sofistikerad ideologi.

Enligt de Benoist var den nationella identiteten och särarten hotad – snarare än någon biologisk ras. Fienden var inte ”underlägsna raser” utan multikulturalismen. Den politiska utopin för Nouvelle Droite – som den konkretiserades efter mycket tankemöda – var inte att parlamentariska val skulle avskaffas.

Måltavlan var i stället demokratins universella mänskliga rättigheter, vilka skulle ersättas av demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”:

”Insikt måste nås om att de europeiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa.”

”I praktiken översatte ND rasism och intolerans till ett liberal-demokratiskt språk.”

”I praktiken översatte ND rasism och intolerans till ett liberal-demokratiskt språk”, skriver historikern Kevin Passmore. ”Vid slutet av 1980-talet kunde ND tillskrivas den icke oansenliga bedriften att ha utfört en total make over av klassisk fascistisk diskurs. Denna var så framgångsrik att fascismen – åtminstone på ytan – hade förändrats bortom igenkännlighet”, skriver fascismforskaren Roger Griffin.

Vår tids normalisering av rasism (eller snarare förnekelse av att rasistisk politik är rasistisk) är alltså resultatet av en mycket medveten strategi bland fascistiska tänkare efter 1968. Inte så konstigt att en annan förnyelse av politiken ägde rum inom europeisk politik under 1970-talet. De äldre fascistiska rörelserna kompletterades med en – till synes – ny typ av rasism: den radikala högerpopulismen.

Ett typexempel på högerpopulism är just det ovan nämnda norska Fremskrittspartiet. Partiet grundades 1973 av jordbrukaren och journalisten Anders Lange, därav partiets initiala namn: Anders Langes parti. Tongivande partiledare blev 1978–2006 Carl I. Hagen och utåt sett var partiets viktigaste fråga typisk för europeisk högerpopulism – sänkta skatter.

Men som forskningen visar var det inte främst skattepolitik som attraherat populistpartiernas väljare, när de slog igenom under 1980- och 1990-talet. I stället var det rasismen (som även utvecklades till central för svenska Ny demokrati). FrP:s genombrott kom vid valet 1989, då partiet gick från 3,7 procents väljarstöd (1985) till hela 13 procent – och den stora profilfrågan 1989 var ”invandringen”. Eller som den norske journalisten John Olav Egeland skriver:

”Redan från starten 1973 har FrP lockat till sig högerextremister av olika slag. Det kanske inte var så konstigt då grundaren Anders Lange var en tydlig anhängare av bland annat apartheid. Partihistorien är full av infiltrationsförsök från den mörkaste delen av högersidan, också rena nazister och fascister. Därför är Anders Behring Breiviks misslyckade försök att göra karriär i FrP inte så unik som många vill ha det till.”

Just där kommer Egeland in på det som annars inte får sägas högt i Norge; det faktum att Breivik under många år var aktiv medlem i FrP och att han där erhöll sin politiska skolning inför terrorn sommaren 2011.

Två år senare grundade Breivik ett eget fascistiskt parti i fängelset – ”Det norska fascistpartiet och den nordiska ligan”, ett ”demokratiskt fascistiskt” parti, som strävar efter att vinna parlamentariskt stöd för upprättandet av en norsk-nordisk ”urfolksstat”.

Breivik manifesterar bryggan mellan fascistisk ideologi och den rasistiska högerpopulism som utvecklats i Europa sedan 1970-talet. Fascismen låter sig påverkas av populismens metoder och normaliserade rasism inom den traditionella politiska offentligheten, medan populismen hämtar ideologisk inspiration från fascismen. Hur tolkas detta av forskningen?

Det finns i dag två mot varandra stående synsätt på hur nutidens europeiska rasistiska partier bör betraktas. På ena sidan står en grupp akademiker som hävdar att vad vi ser är någonting helt nytt – ett politiskt-ideologiskt fenomen som plötsligt poppade upp i den europeiska politiken under slutet av 1900-talet, på engelska benämnt ”the post-1980 third wave”.

Den ledande holländske statsvetaren Cas Mudde definierar dessa rörelser enligt följande:

1. Nativism (en kombination av nationalism och xenofobi).
2. Auktoritarism (krav på lag och ordning).
3. Populism (hävdandet att de ”traditionella” partierna är korrupta, en populistisk kritik av liberal demokrati snarare än anti-demokrati).

Den andra tolkningen bärs huvudsakligen upp av historiker, även om dessa kompletteras av statsvetare och andra humanvetenskapare (sociologer, idéhistoriker etc.). Dessa framhåller att vår nutid är en del av en europeisk historia och därmed vill de historisera de aktuella partierna. På något vis måste dessa förhållas till 1900-talets fascism och nazism. Många av partierna (exempelvis svenska SD) benämns därför neofascistiska, utifrån den moderna forskningens definition av fascistisk ideologi:

Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse.

Definitionen formulerades 1991 av den ovan nämnde Roger Griffin vid Oxford Brookes-universitetet. Även i de fall då partierna inte kan kallas för fascistiska (typiskt saknar de mytologier om ”nationens pånyttfödelse”) så låter de sig ändå påverkas av den allmänna fascistiska återkomsten i dagens Europa. Framför allt gäller det populistiska partier, som norska FrP som närmat sig ”det fascistiska spektrumet”, enligt Griffin.

Mudde däremot avfärdar de moderna kostymklädda partierna som fascism ”and it’s various ’neo’-forms”, som han skriver. Hans argumentering är dock påfallande kortfattad. Den utgår ifrån att ”den radikala högern är (nominellt) demokratisk” till skillnad från fascismen, som enligt Mudde alltid måste vara anti-demokratisk, ”opposing the fundamental principle of sovereignity of the people”.

Problemet med resonemanget är att det finns gott om fascistiska rörelser och partier – både historiska och nutida – som omfamnar demokratiska val och parlamentarism. Se exempelvis Breiviks ”demokratiskt-fascistiska” parti ovan, eller för den delen det mellankrigstida franska fascistpartiet Parti social français, PSF, som troligen skulle ha vunnit makten 1939, om inte valen stoppats av världskrigets utbrott. PSF krävde ”nationell förståelse” och ”social rättvisa” och dess ledare skulle väljas demokratiskt.

Ett annat exempel är det nutida bulgariska fascistpartiet Ataka (betyder ”attack”). Partiet har en förvriden svastika som symbol, men kräver likväl direktdemokrati i sitt program. ”Referenda on all major issues in case they affect the lives and interests of over 10 % of the nation”, skriver de. Man kan vidare tillägga att till och med Hitler aktivt valde parlamentarisk demokrati som metod att nå makten, vilket han också lyckades med 1932–1933.

Hitler var 1933 en demokratiskt tillsatt regeringschef i en västerländsk liberal demokrati, eller för att citera Martin Luther King: ”Never forget that everything Hitler did in Germany was legal.”

Men det händer ständigt saker inom den vetenskapliga debatten och frågan som diskuteras allt mer är huruvida det egentligen är avgörande att skilja mellan fascism och rasistisk populism. Särskilt som icke-fascistiska populister (norska FrP) är betydligt grövre i sin rasism än exempelvis fascistiska SD.

Fascismforskaren Robert Paxton anmärker att samtliga dessa partier – rent praktiskt och konkret – ändå vill åstadkomma ungefär samma sak, från mellankrigstiden fram till i dag: ”Åtminstone upptar de samma position på det politiska spektrumet och anfaller samma fiender”, skriver han.

Kort sagt, partierna vill utföra en rasistisk rensning av Europa från ”främlingarna” (vilka de är för stunden, just nu oftast muslimer men jag tycker mig se ökat hat mot romer – och det har sagts att det börjar alltid med judarna och det slutar alltid med judarna). Kollegan Kevin Passmore är inne på samma linje:

”Den [mellankrigstida] fascismen ansåg krossandet av demokratin vara ett villkor för ultranationalismens triumf. Men den nutida extremhögern vill göra demokratin etniskt homogen och reservera dess förmåner till den dominerande nationaliteten.”

”Partierna strävar helt enkelt efter att tillskansa sig en sköld av politisk anständighet och rumsrenhet, som gör att de kan framföra sin politik utan att sammanknippas med rasism och fascism.”

Ett nyckelbegrepp för att förstå denna parlamentariska rasism, iförd förment demokratisk kostymering, associeras med den norska forskaren Elisabeth Ivarsflaten: ”The reputational shield”. Partierna strävar helt enkelt efter att tillskansa sig en sköld av politisk anständighet och rumsrenhet, som gör att de kan framföra sin politik utan att sammanknippas med rasism och fascism. Inte minst sker detta via medier, det är därför förminskningar av rasism inom politikens mainstream förblir centrala för rasistpartierna.

Mainstream-rösten som förnekar rörelsernas farlighet, rasism och fascistoida tendenser utövar långt större inflytande än exempelvis rasistiska hatsajter (som Avpixlat, Fria tider etc.). Forskaren Nigel Copsey skriver:

”Bara de radikala högerpartier som innehar kraftfulla ’reputational shields’ kan framgångsrikt attrahera röster från de väljare som är emot invandring.

Utan en sådan sköld – det vill säga om partiernas fascistiska arv dominerar eller om de har ett rykte för att vara extremt rasistiska – så kämpar dessa partier i motvind.”

Copsey pekar på det som även jag själv varit inne på, nämligen hur den nya fascismen aktivt påverkar högerpopulismen. ”Den radikala högerpopulismen (om vi vill behålla denna beteckning) har ökat i sofistikering tack vare inflytandet från neofascismens teoretiker”, skriver han.

Alltså är det ett misstag att förminska fascismens ideologiska och diskursiva inflytande på populistpartierna. Det stora problemet lämnar Copsey dock därhän, nämligen i vad mån den rasistiska högerpopulismen påverkar traditionell europeisk höger. Som i Norge, där det ”normala” högerpartiet Høyre släppte in rasistiska FrP i regeringen.

”Det blir ett problem då vissa debattörer föredrar att se politiska rörelser som små ideologiska kartonger, med skarpa gränser gentemot varandra”.

Ideologier utgör alltid idealtyper – i verkligheten påverkar politiska aktörer alltid varandra. De stöter och gnager ömsesidigt och gränserna blir allt mer luddiga, som när flera sorters sylt förvaras i samma burk. Det blir ett problem då vissa debattörer föredrar att se politiska rörelser som små ideologiska kartonger, med skarpa gränser gentemot varandra. Det är ett ohistoriskt synsätt. Eller för att avslutningsvis återigen citera Copsey:

”Om allt detta rör till gränserna för statsvetenskapen, så får det väl vara så! Som Roger Griffin en gång sade, ’det finns inget cut-and-dried angående yttersta högern’. Sannare ord har aldrig uttalats.”

Alla européer är överens om att Hitler har funnits. De flesta européer är överens om att Hitler riskerar att återkomma. Kanske är han tillbaka i föraktade länder som Grekland?

Men alltid någon annanstans.

Aldrig här.

Aldrig nu.

Henrik Arnstad är författare till ”Älskade Fascism”.