Vänstern söker sin reformagenda

Vänstern söker en ny väg. På Policy Networks konferens i Amsterdam kunde tre budskap utskiljas.

Socialdemokratin har länge kritiserats för att vara velig och försiktig. Men de små stegens reformism är samtidigt en lika lång tradition.

Länge kunde pragmatismen motiveras och legitimeras av en långsiktig rörelseriktning mot ett mer rättvist samhälle. Den är inte lika uppenbar i dag. Efter Policy Networks konferens ”Making Progressive Politics Work in Europe and Beyond” i Amsterdam är slutsatsen att vänstern åter söker en reformagenda.

Socialdemokratin söker inte bara en uppgift utan också sina väljare. Eller vill vinna tillbaka väljare de har förlorat. Om man ska tro diskussionen inom Policy Network är det en variant av tvåtredjedelssamhället som styr den politiska analysen. Men som inkorporerat den amerikanska Occupy Wall Street-rörelsen kritik mot den ekonomiska eliten och tesen om den ”trängda medelklassen”.

I den här varianten är eliten 5 procent. 20 procent befinner sig i osäkra eller prekära levnadsbetingelser. Medan den stora majoriteten av arbetarklass och alla andra i den breda medelklassen utgör 75 procent av befolkningen. Ingen invändningsfri uppdelning. Men slutsatsen är att nyckeln till politisk framgång ligger i att etablera en bred allians i väljarkåren.

Efter murens fall 1989 var vänstern i Europa först uträknad. Den återkom och återuppstod i form av olika varianter som ”den tredje vägen”. Numera är det nästan som om socialdemokraterna inte vill kännas vid den här delen av sin historia. Men för en tid var det ett framgångsrikt recept, symboliserat av ledare som Bill Clinton, Tony Blair och Gerhard Schröder, som gjorde slut på Thatcherepoken. Vänstern åstadkom en hel del. Men konceptet hade sina begränsningar.

En utgångspunkt för ”den tredje vägen” var ett accepterande och bejakande av globaliseringen samt att marknaden lämnades åt sitt eget öde. På vägen försvann inte bara drömmen om ett annat samhälle utan också en mer fundamental samhällskritik. Socialdemokratin förlorade något av sin annorlundahet.

På 1980-talet kritiserade dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt sitt partis antikapitalistiska retorik. Den hade inte med verkligheten att göra. Utan höll bara rörelsen på gott humör. I Amsterdam menade Will Hutton att hålet i ”den tredje vägen” var just avsaknaden av en kritik av kapitalismen. Han argumenterade för en progressiv kapitalism som inte bara styrs av aktieägarintresset och kortsiktigt vinstintresse.

Efter den finansiella kraschen i slutet av 00-talet fanns tydliga tecken på ett perspektivskifte i den här riktningen. Och 2008 och 2009 såg det ut som att staten och politiken skulle återta initiativet. Paradoxen var bara att politikerna räddade de finansiella systemen som i stort sett lämnades skadelösa.

Staterna socialiserade förlusterna. Vilket ledde till budgetunderskott och ökad skuldsättning. Något som resulterade i krav på nedskärningar av offentliga utgifter. Europas medborgare har fått betala priset i form av arbetslöshet och försämrad social trygghet. Detta är kärnan i dagens EU-kris.

Under den här resan har Europas socialdemokrati haft fingret med i spelet i både det ena och det andra. Först bejakades de avreglerade marknaderna. Efter kraschen var vänstern delaktig i räddningspaketen. Och sedan på många håll drivande bakom åtskilliga åtstramningsprogram. Även om man samtidigt talade om investeringar och social rättvisa. Därför är den europeiska socialdemokratin nu försvagad.

Vänstern söker nu en ny väg. Tre budskap kan urskiljas från Amsterdamkonferensens horisont.

Klockartron på att marknaden på egen hand kan skapa stabilitet och långsiktig ekonomisk och social utveckling är borta. Man kan också notera att de ökande och växande ekonomiska ojämlikheterna genomgående adresseras. Vidare att politiken måste ta sig an energi- och klimatomställningen.

Men än så länge saknas nya europeiska vänsterledare i ”den tredje vägens” tungviktsklass som kan bära en sådan reformstrategi. Och som har förmågan att kommunicera och vinna val.