Mona Masri: Medlidande är politiskt

Alain De Botton. Foto: Mathias Marx

Alain de Botton tycker att vi ska se på katastrofnyheter som något uppbyggligt. När Mona Masri möter författaren blir hon påmind om när hon var barn och skulle äta upp maten och tänka på barnen i Afrika.

Författaren Alain de Botton är så populär att han fyller två aulor när han besöker The Getty Center i Los Angeles. Han är här för att tala om sin senaste bok The News: A User’s Manual, om den moderna människans besatthet av nyheter och varför dagens nyheter kan vara farliga för oss.
– Tack vare smartphones är vi många som läser nyheter så fort vi vaknar och strax innan vi lägger oss. 50 miljoner människor går in på BBC:s nyhetssajt fler än fyra gånger per dag. Vad letar de efter? säger han.

Enligt filosofen Hegel blir ett samhälle modernt när nyheter ersätter kyrkan som auktoritet och främsta källa till vägledning. Här befinner sig stora delar av världen i dag, menar Alain de Botton, men vad har det haft för betydelse?
– Hur kan vi gå och lägga oss när vi just har läst att 300 människor har dött i Kongo? Är vi helt empatistörda?

Alain de Botton debuterade redan som 23-åring med succén Essays In Love (1993) och har sedan dess skrivit ytterligare elva lättillgängliga böcker om allt ifrån arkitektur, resande, sex och statusstress till arbete i en genre som bäst kan beskrivas som popfilosofi. Han är för filosofin vad Malcolm Gladwell är för journalistiken och liksom Gladwell är de Botton ett återkommande namn på bästsäljarlistor runt om i världen.

I nya boken The News: A User’s Manual tar de Botton hjälp av figurer som Hegel, Tolstoj, Sofokles och Shakespeare för att försöka förstå betydelsen av nyheter i våra liv. Nyheter, menar han, erbjuder befrielse från den klaustrofobiska bördan av att leva med oss själva. Problemet är att den moderna människan i dag tar del av för mycket nyheter vilket i sin tur leder till passivitet och en övermäktig känsla av att inget går att förändra.

Efter Alain de Bottons föreläsning bjuder The Getty Center på vin och snittar i trädgården med utsikt över hela Los Angeles. Människor flockas runt de Botton som signerar en bok samtidigt som han artigt hälsar på nästa person och poserar för en mobilkamera. Vi hinner inte få mycket sagt och bestämmer därför att jag ska ringa honom morgonen därpå i stället.

”Den här typen av katastrofnyheter kan vara bra för oss eftersom de påminner oss om vår egen dödlighet, att det kunde ha varit vi. Vi kan lära oss att se det underbara i att läsa tidningen i vårt vardagsrum en lugn lördagseftermiddag”

Sedan vi sågs för knappt 12 timmar sedan har ett malaysiskt flygplan från Kuala Lumpur till Beijing försvunnit. Nyheten är på förstasidor över hela världen, och det enda vi vet är att 239 passagerare saknas.
– Den här typen av katastrofnyheter kan vara bra för oss eftersom de påminner oss om vår egen dödlighet, att det kunde ha varit vi. Vi kan lära oss att se det underbara i att läsa tidningen i vårt vardagsrum en lugn lördagseftermiddag, säger Alain de Botton.

Resonemanget påminner om ett uttryck jag ofta fick höra som barn när jag inte ville äta upp maten på min tallrik: tänk på barnen i Afrika. Genom att tänka på hur dåligt andra människor har det skulle jag lära mig att uppskatta mitt eget liv – och ärtorna på min tallrik – bättre.

Filosofen Hanna Arendt kallar detta för ett lidandets spektakel: att olycksdrabbade människors lidande observeras av människor som inte själva är påverkade och därför kan ses som lyckligt lottade. Denna ”politics of pity” skapar både fysisk och känslomässig distans mellan den observerade och den observerande, menade hon.

Men de Botton föredrar att, likt Aristoteles, tänka att människan har en naturlig aptit på tragedier och då inte bara som spektakel utan som civiliserande processer. Genom att ta del av andra människors olycka kan vi lära oss något om oss själva och om andra. Tragedin gör att känslor av rädsla och medlidande utvecklas.

Men nyhetsrapporteringarna knyter inte ihop trådarna och erbjuder därmed inte någon upplösning, vilket lämnar tittare rädda och förvirrade utan att medlidande har väckts, menar han. Därför kan vi sova omedelbart efter att ha läst att 300 människor dött i Kongo, nyhetskonsumenten är avtrubbad och passiv.

I publikationen Nordic Review (2/2003) skriver medieforskaren Birgitta Höijer i ”The discourse of global compassion and the media” om en medlidandetrend, där idén om ett globalt medlidande varit trendigt inom nyhetsjournalistiken de senaste årtiondena. Krigsjournalistik fokuserade under 60- och 70-talen i större utsträckning på militära strategier och vapen, medan nyheter i dag tenderar att fokusera på oskyldiga civila offers lidande, i form av rapporter som syftar just till att väcka medlidande hos publiken.

Å ena sidan kan detta ses som något positivt, att mänskligt lidande prioriteras och krigets baksidor belyses, å andra sidan kan man diskutera vad ökad sensationalism har för effekter på tittare och läsare.

Frågan är vad det väckta medlidandet ska vara bra för? Enligt Birgitta Höijer leder medlidandetrenden till ökade krav på individer att agera. En god medborgare i en kosmopolitisk demokrati förväntas handla. Otaliga tv-program och galor som Världens barn och Musikhjälpen är exempel på forum som erbjuder utrymme för individer att handla, agera och på så vis få utlopp för sina känslor av medlidande. Handlar det om cynisk kommersialisering av mänskligt lidande, eller om genuint engagemang? Pengarna som samlas in gör ju trots allt skillnad.

”Vanliga nyheter ger dig en matkasse och säger ’laga vad du vill’ medan en tidskrift som The Economist säger ’vi lagar åt dig’ ”

Nyhetsjournalistiken förväntas vara objektiv och neutral, men i stället för rå information efterlyser Alain de Botton nyheter i form av tolkad information, det vill säga kunskap.
– Det finns en idé att ju seriösare nyhetsorganisation desto mindre partiskhet. BBC är bättre än Fox News, till exempel. Men partiskhet erbjuder vägledning, även när det är en åsikt du inte delar. Vanliga nyheter ger dig en matkasse och säger ”laga vad du vill” medan en tidskrift som The Economist säger ”vi lagar åt dig”. Jag tycker att medieorganisationer ska stå för mer av matlagningen, säger han och exemplifierar med The Economist, som helt består av analyser och kommentarer, det vill säga fakta och ”råa nyheter” presenteras inom en analytisk ram.

Nyhetsjournalistiken står inför en kris och det som kan rädda den – genom att väcka medlidande och mana till reflektion – är fotojournalistiken, menar de Botton.
– Nya bilder lär oss något, avancerar vår kunskap. God konst får oss att bry oss om data och statistik. Via konst kan vi bli förförda till medlidande, säger han.

Men medlidande går också att tolka på olika vis. Enligt den amerikanska filosofen Martha Nussbaum är medlidandet en komplex känsla som uppstår när man blir medveten om en annan människas oförtjänta lidande. Skillnaden mellan medlidande och känslor av empati, sympati och altruism är att medlidande även rymmer en politisk dimension.

Medlidandet är en känsla som fått allt större utrymme sedan kalla kriget. Sedan dess har ledare upphört att motivera krig utifrån politiska ideologier till förmån för en retorik med utgångspunkt i mänskliga rättigheter.

”Medieforskaren Birgitta Höijer undrar om idén om globalt medlidande i själva verket är en ideologi om social kontroll från västerländska välmående demokratier”

Medieforskaren Birgitta Höijer undrar om idén om globalt medlidande i själva verket är en ideologi om social kontroll från västerländska välmående demokratier, i stället för att enbart en moralisk idé om mänskliga rättigheter.

Från marxistiskt håll ses tanken om medlidande ibland som en narcissistisk önskan hos medelklassen att känna sig nöjd över sig själv.

I stället för att se medier som mellanhand mellan politik/stat och medborgare/publik verkar Alain de Botton betrakta medier som självständiga aktörer.

Historiskt har sättet på vilket medier rapporterat om en konflikt färgats av samhällets attityder till konflikten. I essäsamlingen Om fotografi jämför den amerikanska författaren och essäisten Susan Sontag skildringarna av Vietnamkriget 1956–1975 och Koreakriget 1950–1953.

Vietnamkriget, som möttes med starkt motstånd hos amerikaner, skildrades med starka, dramatiska bilder på oskyldiga civila offer. Nakna barn som med ansikten förvridna i ångest springer ifrån napalmbombningar. Koreakriget sågs av amerikansk offentlighet å andra sidan som en befrielse av Korea från kommunistmakterna Kina och Sovjetunionen och medierapporteringen var inte i närheten så dramatisk och känslosam, med fokus på civila offer, som Vietnamkriget.

Om medlidande är en känsla som uppstår vid betraktandet av andra människors oförtjänta lidande väcks frågan: vem förtjänar medlidande? Höijer skriver att ”idealoffret”, det vill säga ett offer som förtjänar medlidande, är en social konstruktion som är beroende av tid och kultur. I de flesta samhällen i dag passar barn, kvinnor och äldre människor in i bilden av ideala offer.

Men i vissa tider och i vissa kulturer har till exempel en kvinna som blivit misshandlad av sin man inte ansetts vara ett offer och därmed inte ansetts vara förtjänt av medlidande. För ett par hundra år sedan blev äldre kvinnor kallade häxor och brändes på bål i Skandinavien, utan att medlidande väcktes bland omgivningen.

Problemet med resonemanget om medlidande som uppmanar till handling är att fokus hamnar på individnivå: i tv-rutan lider Safiya, 31 år, i krigets Darfur, och hemma i soffan i Jönköping sitter Birgitta, 65 år, och fäller en tår.

”Nyheterna är besatta av bad guys och undviker problem som ligger på systemnivå. Därför fokuserar ekonominyheter bara på individer”.

Alain de Botton kritiserar nyhetsjournalistikens upptagenhet av individer när det kommer till ekonominyheter, som han menar kommer undan en systemkritik. I stället för att enbart fokusera på räntor och valutor, sådant som mest intresserar investerare, borde ekonominyheter även förklara hur man kan bygga bättre ekonomiska system. Inte ens under finanskrisen talades det om detta, säger han. Den som frågade blev anklagad för att vara marxist.
– Nyheterna är besatta av bad guys (till exempel börsmäklare) och undviker problem som ligger på systemnivå, eftersom det är för krångligt att hantera. Därför fokuserar ekonominyheter bara på individer: någon gör något dåligt, fortsätter han.

Ny teknologi har förändrat medielandskapet. Etablerade medieföretag har svårt att konkurrera med nätsajter och journalister förlorar sina jobb. För Alain de Botton är lösningen smidigare betalningar på nätet, enklicksbetalningar där läsaren kan betala en liten summa för varje artikel hen läser, i stället för att dra fram kreditkortet och betala för en årsprenumeration.

Det är utveckling som påminner om musikbranschens där en ”iTuneiseringen” lett till att singlar, den enskilda artikeln, blivit viktigare som enhet än albumet.

Dessutom skulle journalister behöva bli mer kreativa och skriva mer unikt, säger han.
– Du kan plocka upp en tidning var som helst i hela världen och märka att den ser ungefär likadan ut som tidningen du läser hemma, säger han. Varför inte göra något originellt, som att skriva en bokrecension i form av en pjäs?

Journalistik är trots allt en konst, konsten att berätta en historia.
– Nyheter tar oss ifrån oss själva, vilket är en del av vad det innebär att vara en god medborgare. Med bättre nyheter får vi fler tillfällen för reflektion. Vi påminns om att vi inte är ensamma på planeten, säger Alain de Botton.

Själv har han tagit hjälp av filosofin för att tackla problemen med kontextlösa nyheter. På hemsidan ”Philosopher’s mail” har han samlat ett gäng filosofer som behandlar samma nyheter som andra rapporterar om: mord, kändisar, ekonomi, men utifrån ett filosofiskt perspektiv och frågor som rättvisa, medlidande, vänlighet och ömhet.

Mona Masri är journalist