En europeisk energiunion kräver solidaritet, tid, pengar – och en politisk vilja.
I en av de politiska tv-debatterna nyligen påminde Miljöpartiets Gustav Fridolin om att svenska kärnkraftverk laddas med kärnbränsle från Ryssland. Programledaren frågade nu Fredrik Reinfeldt om Sverige är beroende av ryskt kärnbränsle. Och statsministerns hjärna tuggade långsamt igång: ”Det finns naturligtvis olika sätt att …eh … att försörja med kärnbränsle till kärnkraftverken, men …”
Hans tvekan gjorde att Fridolin kom med en snabb följdfråga: ”Tänker ni fortsätta köpa ryskt kärnbränsle?”
Nu försvann Reinfeldts ledsna-hund-min, för polletten hade till slut ramlat ner. Han tänkte: ”Vattenfall – Nuon – jag vet inget – jag kan inget – inga tråkiga saker ligger på mitt bord”. Och han svarade:
”Det är inte regeringen som fattar beslut om det”.
Sedan rusade programledarna vidare.
Hur informerade blir tittarna av den här sortens meningsutbyten? Fick de veta att i Finland har det under vintern rasat en debatt om det lämpliga i att finska kärnkraftverk körs med bränsle från ryska Rosatom, ett jätteföretag där fyra av tio anställda arbetar med kärnvapen?
Talade någon om för tittarna att det ryska kärnbränslet varit uppe i en frågestund i riksdagen, och regeringen, trots raden av idiotaffärer som Vattenfall gjort, då menat att man inte vill lägga sig i vad det statliga bolaget gör?
Det borde vara dags för tittarna att informeras om att en av de stora europeiska debattfrågorna just nu är hur vi ska minska vårt beroende av rysk gas, olja och kärnbränsle.
Tanken om en europeisk energiunion känns lockande, men ska det bli en verklig solidaritet kommer det att ta tid, kosta pengar och kräva en uthållig politisk vilja.
Det går, men det är inte snutet ur näsan att koppla samman gasledningar och elledningar över gränserna, att öka satsningen på förnybar energi, att hitta nya gaskällor, att bli bättre på att spara och ha en beredskap för att hjälpa Europas fattigaste länder när gaspriset blir en del av en rysk utpressningstaktik.
Finanskrisen har visat att solidaritet inte är EU:s bästa gren. Helt avgörande blir om Tyskland vågar utmana sin viktiga handelspartner i öst. Är den kortsiktiga profiten viktigare än den långsiktiga säkerheten?
Tyska storföretag och politiker är djupt insyltade i den ryska gasimperialismen. Siemens vd Joe Kaeser har hyllat Putin för erövringen av Krim. Den tidigare kanslern Gerhard Schröder sitter i ryska Gazproms styrelse.
Och apropå Gazprom – det var Fredrik Reinfeldts regering som 2009 sa ja till North Stream, gasledningen i Östersjön, som bundit Tyskland hårt politiskt och ekonomiskt till Kreml.
Eller var det verkligen han som sa ja? Reinfeldt kanske bara råkade läsa det i tidningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
