Lika litet som det kan finnas ett privat språk så kan det existera en privat musik. All musik är delad.
När min far begravdes spelades Amazing Grace och Omkring tiggaren från Luossa i kapellet. Musik på begravningar är så fruktansvärt gripande därför att varje sång, varje musikstycke, blir ett soundtrack till ett avslutat liv.
En gång i mitt liv har jag varit officiant på en begravning. Jag kände inte personen, men en anhörig berättade att den döde ville att jag skulle hålla i ceremonin. Jag tvekade länge, tackade till slut ja.
Det var en märkligt ansträngande upplevelse. Jag var utmattad efteråt och minns nästan ingenting. Det enda jag minns är en ensam trumpet som spelade just Amazing Grace och hur klara, höga och långsamma toner liksom vandrade ut genom de öppna portarna mot Skogskyrkogården i Stockholm. Det var en sommardag.
Kollektiv sorgemusik är något annat än sorgemusik på enskilda begravningar. På årsdagen av mordet på Olof Palme lyssnade jag på Benny Anderssons sorgemarsch, komponerad för dokumentärfilmen som kom 2011. Det är ett litet mästerstycke. Den bär en kollektiv sorg, ja, men har också något hemligt sprittande i sig. Folkmusiken i denna marsch, som känns både svensk och obestämbart internationell, släpper in kollektiven, rörelsen, ja vanligt folk.
När jag slog upp den på Spotify såg jag en annan sorgemarsch: Den som skrevs till Hjalmar Brantings begravning 1925. Hugo Alfvén komponerade den. Under lyssningen sögs jag in i väldiga, tysta folkmassor. Upplevde de som hörde denna musik att de hörde ett soundtrack också till sina egna liv? Jag inbillar mig det. Musik är ett nyfött barn som vi själva döper.
Det finns många musikstycken som ofrivilligt förvandlats till kollektiv sorgemusik. John F Kennedy älskade Samuel Barbers Adagio. I samband med Kennedys begravning valde Jackie Kennedy att låta det spelas. Att JFK gillade det stycket har jag alltid trott beror på att det saknar handling, action, beslut: Det är musik för en supermaktsledare att vila i, som i ett varmt bad där kroppens alla geopolitiska spänningar löses upp. Nästan fyrtio år senare kom Barbers stråksång att gestalta sorgen över offren den elfte september.
Den 1 maj 1945 valde den tyska radion sorgemusik för en död Führer. Det blev Anton Bruckners Adagio ur den sjunde symfonin, ett av Hitlers absoluta favoritverk. Österrikaren Bruckner skrev det som sorgemusik till sin avgudade mästare Wagner. Men han påbörjade tonsättningen faktiskt redan innan mästaren var död, efter att han hört att Wagners hälsa allvarligt börjat vackla.
Om och om igen lyssnar jag på det. Det liknar mest ett litet rörigt orgelverk (Bruckner var en fantastisk improvisatör på orgel). Det tar några lyssningar av det tjugofem minuter långa verket innan det wagnerska och det hitlerska soundtracket tvättats bort. Det är som att tvätta en dammig spegel tills ens eget liv syns i glaset.
Lika litet som det kan finnas ett privat språk så kan det existera en privat musik. All musik är delad. Och det är kanske därför som musiklyssnandet, även till sorgemusik, alltid tycks vara ett så effektivt botemedel mot ensamhet.
Göran Greider
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.