Jobbskatteavdrag alltid lika fel

Den ekonomiska oron gav Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ett gyllene läge att agera statsmannamässigt. De trycker på pausknappen och det femte ”jobbskatteavdraget” ställs in. Beslutet är logiskt och väntat. Egentligen rör det sig som ren självbevarelsedrift. Förslaget hade ingen majoritet i riksdagen och flera partier i regeringen motsatte de moderata propåerna.

Den teoretiska, moraliska och politiska grundvalen för de borgerliga skattesänkningarna är obefintlig. Att sänka skatten för arbetsinkomster var borgerlighetens sätt att bryta det svenska folkets breda stöd för höga skatter. Genom att gynna en stark grupp (de som jobbar) på andras bekostnad dyrkade de upp motståndet mot skattesänkningar. Dessa har dessutom under de senaste fyra åren varit mycket omfattande. Inget annat land i OECD-området, bortsett från USA, har genomfört så omfattande skattesänkningar på så kort tid. Vårt gemensamma åtagande blir mindre och den offentliga sektorn fattigare. Detta är Borgs och Reinfeldts politiska arv.

Dessutom är metoden att åstadkomma detta epokskifte är högst dubiös. Varje gång skatten har sänkts för arbetsinkomster har skillnaden mellan lön å ena sidan och pension, a-kassa eller sjukersättning å den andra ökat. Både Peter Wolodarski och Lars Calmfors framhåller nu att detta är ett problem. Calmfors skrev att ”fler jobbskatteavdrag skulle minska den effektiva ersättningsgraden vid arbetslöshet ytterligare.” Han menade också att det är dags att ta i beaktande ”kostnaden” av ytterligare jobbskatteavdrag i form av sämre effektivt försäkringsskydd för den som blir arbetslös.

Denna kritik kan i princip riktas mot även de tidigare sänkningarna. Och mot den borgerliga regeringens hela arbetslinje. För just att öka skillnaden mellan lön och andra inkomster är grundbulten i Anders Borgs ekonomiska teoribygge. Detta antas öka människors vilja att arbeta (och därmed minska det så kallade utanförskapet). Framför allt genom att dessa förändringar förmodas medverka till att pressa ned lönerna i vissa sektorer (och att lägre löner ska innebära att företagen kommer att anställa fler).

Kalkylen håller emellertid inte. Som Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning visat i en genomgång har politiken inte haft de utlovade effekterna. Skälet är att lägstalönerna än så länge inte sänkts. Facket har lyckats hålla mot.

På lite längre sikt finns emellertid skäl att vara orolig. Politiken kan mycket väl bära frukt och bereda väg för ökad ojämlikhet och vidgade klassklyftor mellan olika löntagargrupper och det kan gå ganska snabbt. Särskilt i kristider. Och inför avtalsrörelsen står sänkta eller frysta ingångslöner högt upp på arbetsgivarnas dagordning. I tangentens riktning ligger en låglönesektor där man inte kan leva eller i varje fall inte leva ett drägligt liv på sin lön. Det finns ett amerikanskt uttryck som är både precist och alarmerande: ”working poor”.

Det finns starka ekonomiska argument mot en sådan politik. Men framför allt politiska och moraliska. En av lärdomarna från upploppen i Storbritannien handlar om vilken typ av samhälle Anders Borgs ekonomiska strategi i förlängningen leder till. Paradoxen är att Moderaterna vann regeringsmakten på att minska ”utanförskapet”, men har en politik som kommer att fördjupa, permanenta och cementera orättvisorna. Det var inte bara fel timing för det femte jobbskatteavdraget. Det var lika fel den första, andra, tredje och fjärde gången.