Veckan som gick präglades av finansoron. Eftersom det dagliga börsraset sjönk till nivåer som rådde under 2008, är det inte så märkligt att många börjat undra om det hemska då nu ska komma i repris.
För alla inbitna kritiker av finansmarknadernas lynnighet och alltför stora makt över våra liv kan det kännas tungt att behöva medge: Det är inte främst börserna som nu är i färd med att trycka ned USA:s och Europas ekonomier. Det är en serie obegripligt fumliga och felaktiga politiska beslut.
Den avgörande faktorn till att börserna, efter lite fram och tillbaka veckan innan, nu tog ny fart nedåt var att förbundskansler Angela Merkel och president Nicolas Sarkozy kom ut från ett toppmöte i Paris i tisdags och mumlade några saker. De försökte se beslutsamma ut, men det mesta hade sagts förut. Till detta kom siffror att tillväxten i den tyska ekonomin visar tecken till att helt stanna av.
Börsmäklarna var chockade, fast ingen egentligen borde vara det minsta förvånad. Tyskland har fjäskat för sin redan urstarka exportindustri genom att pressa tillbaka lönerna, bland annat genom sämre a-kassa. I tio år har reallönerna stått still. Resultatet är att efterfrågan och privat konsumtion går på krypfart. Tyskland har därmed fått en tillväxt som närmar sig noll.
Metoden, som kallas ”intern devalvering”, vill tyskarna exportera till de länder i Europa som ingår i euron och därför inte kan devalvera på riktigt. Grekland, Portugal, Spanien, Irland och andra skär nu på en och samma gång ner sina transfereringar, pensioner och offentliganställdas löner.
Det är stora ingrepp. 15 procents lägre lön för en grekisk brevbärare överfört till svenska förhållanden skulle betyda 3 300 kronor i månaden mindre. Och detta är bara lönebiten. Till detta tillkommer en serie andra fördyringar.
Det krävs ingen Einstein för att begripa att när hushållen i många länder samtidigt tvingas att drastiskt dra ned på sina utgifter, blir resultatet ett stort fall i efterfrågan. Vi får stagnation – och kanske en ny depression.
Tyskar är besatta av budgetdisciplin, fast grunden till krisen har i de flesta fall varit oansvariga banker. Och i Frankfurt ligger den Europeiska Centralbanken (ECB) som präglas av tyskt tänkande, ett febrilt letande efter inflation som inte finns. Det har betytt att ECB höjt räntan två gånger nyligen. I det känsliga konjunkturläge som nu råder bromsar detta effektivt alla ansatser till högre tillväxt.
Visst är budgetdisciplin och återkommande omprövningar av gamla budgetprioriteringar nödvändiga. Men tvingas man strama åt och spara, bör man samtidigt investera i ny klimatteknik, järnvägar och liknande offentliga arbeten, för att inte hjulen ska stanna upp helt.
Frågan om att främja tillväxten är dock, som någon sagt, elefanten i rummet. Den står där stor och bligar, men ingen talar om den. Inte i Europas regeringskanslier, knappast på EU-toppmötena. Ett glädjande undantag i veckan var Kommunals, TCO:s, Folksams och Almegas gemensamma sågning av den svenska jobbpolitiken.
Nu kanske inte ett enskilt euroland på egen hand vare sig får eller kan satsa på att både sanera budgeten och att investera sig ur krisen. Det är en typisk uppgift man gör bäst tillsammans och solidariskt, en passande uppgift för en europeisk union. Att EU, läs Tyskland, hittills ryggat för detta är en europeisk tragedi. Och de egna tyska tillväxtproblemen kommer inte att öka intresset.
Det finns dessvärre ett historiskt exempel som antyder att det som sker nu har ägt rum förut. Wall Street-kraschen 1929 var en spekulationsbubbla som brast. Men det var knappast börsraset som orsakade den stora depressionen. Det var amerikanska och europeiska politikers oförmåga att hantera nedgången.
Främst tron att det bara gick att spara sig ur krisen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
