När solen stiger över Medelhavet och Libyen den 23 augusti är det den andra dagens morgon. Kanske har Muammar Gaddafi tillfångatagits, kanske är hans tillflyktsort fortfarande en gåta.
Det spelar mindre roll. Sedan de libyska rebellerna började intåget i Tripoli sent i söndags kväll är det mest en tidsfråga hur länge regimen håller ut. Förhoppningsvis sker det fort och utan fler dödsoffer.
Bilderna som strömmade ut via Al-Jazira och Sky News i går natt är svårförglömliga. De av tusentals och åter tusentals firande människor i revolutionens först befriade Benghazi. De av upprymda rebeller allt närmare centrala Tripoli: unga pojkar, gamla män, varav många aldrig hållit i ett vapen för ett halvår sedan. De nedslitna porträtten av Gaddafi mellan dansande fötter och asfalt. Män, kvinnor och barn som vrålade ut sin glädje över det omöjliga, att med egna krafter ha befriat en av världens hårdaste diktaturer från en 42-årig regim.
De har fått flygunderstöd av Nato. Men utan alla de tusentals som har satt sina egna liv och framtider på spel för drömmen om frihet hade varken upproret eller diktatorfallet inträffat. För en gångs skull har FN och Nato svarat på en direkt begäran från en desperat och målmedveten befolkning, för en gångs skull väntade de inte för länge.
Det är ett sårat land som vaknar till den nya tiden. Djupt splittrat över enorma regioner- och stamlinjer. Regimen har under 42-års tilltagande nyckfullhet inte bara terroriserat befolkningen och levt väl på Libyens enorma oljetillgångar – utan också aktivt sökt skapa splittring bland olika befolkningsgrupper.
I Libyen efter Gaddafi finns inga fackföreningar, inget rättsväsende, inga fasta politiska strukturer, och för tillfället knappt några fungerande sjukhus. Trots landets rikedomar har skolsystemet varit minst sagt undermåligt. Medborgarna måste bokstavligen talat bygga sitt nya samhälle från grunden.
Det behöver inte bara vara dåligt. Till exempel saknas en makthungrig militärapparat som enligt egyptiskt mönster kan riskera att överta förtryckarpositionerna när diktatorn är borta.
Vägen mot ett verkligt fritt Libyen är fortfarande både lång och riskabel. Men så länge inte motsatsen bevisas är det ett mirakel dess befolkning håller på att slutföra. Det är en källa till hopp för människor och samhällen långt bortom norra Afrikas stränder.
Nyckeln ligger i en regim som inkluderar landets pluralistiska befolkning, som minns att kvinnor utgör hälften av mänskligheten, som lyckas avstå från blodiga hämndimpulser gentemot sina forna förtryckare. Och inte minst: att befolkningen till skillnad från de ockuperade irakierna får behålla makten över sina egna tillgångar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
