Tio myter om den libyska revolten

Medan vi njuter av bilder av revolutionärer som firar på Tripolis gator kan det också vara värt att reflektera över hur många kommentatorer gått vilse i sina försök att analysera händelseförloppet. Juan Cole, som är professor i historia vid universitet i Michigan, har i ett läsvärt inlägg listat tio myter som har som florerat i debatten och rapporteringen om den libyska revolten det senaste halvåret.

Cole spräcker till exempel myter som att Gaddafi i vissa avseenden fört en progressiv politik, att det inte handlat om en revolution utan om ett inbördeskrig, att den libyska staten är mer artificiell än andra stater vilket gör att landet riskerar falla sönder i olika klansamhällen och att Natos intervention skulle handlat om olja.

Det sista är ett argument som använts av en viss typ av vänster även här i Sverige. Och visst, ekonomisk imperialism är i vissa fall en viktig drivkraft bakom händelser i världspolitiken. Men denna gång var det sannolikt av mindre betydelse. För det första var Libyen redan väl integrerad på den internationella oljemarknaden och hade tecknat massvis med kontrakt med BP, ENI och så vidare. Dessa företag drabbades negativt av den libyska revolutionen.

Dessutom finns det andra typer av intressen som också styr världspolitiken. Det går inte att bortse från att västvärlden också har ett intresse av att förhindra att oskyldiga människor som utövar sina mänskliga rättigheter blir slaktade på öppen gata. Dessutom handlar det såklart om inrikespolitik i till exempel Frankrike, som efter sitt tveksamma agerande under revolutionen i Egypten såg ett tillfälle att stärka sina aktier i regionen. Och säkert många andra intressen/anledningar bidrog till FN:s resolution och Natos intervention. Olja var säkert med i spelet, men dock sannolikt inte särskilt högt upp på agendan. Att enbart reducera Natos handlande till ett spel om Libyens olja är och förblir en konspirationsteori.