Roland Paulsens reportage om arbetslinjen i nya numret av Magasinet Arena är fascinerande, ger kväljningar och bjuder på oväntade mötesplatser.
Arbetsförmedlingens tidigare GD Angeles Bermudez-Svankvist, som ger sin första intervju sedan hon fick sparken, bestämmer träff med Paulsen på Sturebadets relaxavdelning. ”Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?”, utbrister hon. På fullt allvar.
Sven Otto Littorin, tidigare arbetsmarknadsminister, får Paulsen kontakt med via Facebook-gruppen ”Vi gör en Littorin”. Där postar folk bilder på sig själva sittandes på toa med ett djur i knät och fötterna i en vattenfylld gratängform. Det är en position som Littorin fotograferade sig i, och Paulsen upptäcker att Littorin själv är inne på Facebook och kommenterar folks gratängformsbilder mitt i natten.
Två namn som länge kommer att vara förknippade med arbetslinjen. Denna försåtliga cocktail av sänkt a-kassa, sänkt skatt för de som har jobb, och som grädden på moset, nej spiken i kistan: Jobb- och aktivitetsgarantin med sina tre faser. Två huvudpersoner i berättelsen om den stora omvandlingen av svensk arbetsmarknadspolitik. Numera har de båda valt fritidslinjen.
Arbetslinjen har inte lyckats sänka arbetslösheten. Den är fortfarande rekordhög. Och den hade varit ännu högre om inte arbetslinjen hade tvingat arbetslösa att acceptera jobb till allt sämre villkor, allt längre hemifrån – och allt djupare under sin kompetens, utbildningsnivå och värdighet.
Skyddsnätet är inte mer finmaskigt än att människor som du och jag kan falla rakt igenom till fas 3. Som kvinnan Liv i reportaget. Eget företag, så sjukdom, ett dödsfall, och plötsligt: Meningslös sysselsättning på arbetsmarknadsåtgärdernas tröstlösa slutstation.
Därför klamrar sig alltför många fast vid jobb de inte gillar, som de är överkvalificerade för. Företagen hittar inte dem de söker och behöver. Arbetsförmedlingen hjälper inte till med matchningen för de har i arbetslinjens namn regeringens uppdrag att ägna sig åt dem som är längst ifrån arbetsmarknaden.
400 000 arbetslösa är ungefär tio gånger så många som antalet utannonserade platser. Det skulle kännas hopplöst om det inte var för att det är så onödigt. För det finns resurser att anställa folk i arbeten som behöver göras. Problemet är att resurserna slösas bort, och det handlar inte primärt om Bermudez och Littorins månadspengar utan om de senaste årens omfördelning från det gemensamma till de som redan har det bra.
Bara sedan år 2000 har skattekvoten sänkts från 51 till 45 procent. De senaste 25 åren har skatterna sänkts med ungefär 250 miljarder kronor. Den offentliga sektorns sysselsättningsandel har fallit från 38 procent till cirka 28 procent under samma tid. Det innebär 300 000 färre offentliganställda än för 25 år sedan. Det är undersköterskornas desperat saknade kollegor, de extra händerna i äldreomsorgen, järnvägsarbetaren som håller växlarna i skick. Bortslösade på rot och rut och billigare krogbesök.
Det är inte bara tanken på svettiga fötter i en gratängform på toagolvet som ger en kväljningar.
Fotnot: Nummer 3/2014 av Magasinet Arena når butiker 10 juni och prenumeranter något tidigare, men som en första försmak kan du läsa Roland Paulsens reportage här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
