Nina Björk: Den ärliga plutokraten

Handelsminister Ewa Björling (M). Foto: Johannes Jansson

Riskerar den parlamentariska demokratin att förgöra sig själv inifrån? Nina Björk skriver om demokratin i ljuset av TTIP – handelsavtalet mellan USA och EU som förhandlas just nu.

”Jag stödjer EU:s strävan att söka rätt balans mellan företags investeringsskydd och staters rätt att lagstifta.”

Så sa den moderata handelsministern Ewa Björling i en riksdagsdebatt tidigare i vår apropå TTIP, det nya handelsavtal som håller på att förhandlas fram mellan EU och USA.

TTIP innehåller en så kallad ”tvistelösningsmekanism” som innebär att företag har rätt att stämma stater om dessa stiftar lagar som gör att företagens vinster riskerar att utebli. Om Sverige inför begränsningar för vinster i välfärden skulle till exempel det amerikanska riskkapitalbolaget KKR, som äger Carema (numera Vardaga), kunna stämma svenska staten.

Erik Lakomaa, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, säger i en intervju i Upsala Nya Tidning att det hela handlar om att ”företagsjurister ska kunna sätta sig till doms över demokratiskt fattade beslut”.

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter säger i ETC att det finns en risk att ”stater låter bli att införa vissa lagar av rädsla för att bli stämda”.

Alltså: TTIP handlar om att när en regering ska fatta beslut om nya lagar måste den alltid fråga sig: är den här lagen bra för kapitalet? Om den inte är det är den en ekonomisk risk för landet.

I riksdagsdebatten sa Ewa Björling också att det har målats upp ”en ensidig bild av överdrivna risker som går ut på att onda amerikanska företag kommer till Sverige och förstör vår demokrati”. Men vem har sagt att företagen är onda?

De är ju bara företag som försöker överleva på en marknad och som därför är beroende av vinst. Det finns ingen ondska i detta. Det finns bara objektiva villkor i en kapitalistisk ekonomi.

Om vinsten riskerar att gå förlorad på grund av till exempel en sträng nationell miljölagstiftning vill amerikanska företag, eller vilka företag som helst, hitta vägar runt den lagstiftningen. Det är inte ondska – det är kapitalism.

Vad vill demokratiskt valda politiker? Förhoppningsvis stå för den politiska möjligheten att hävda demokratiskt fattade lagar framför privata företagsintressen, över vilka människor inte har något inflytande. Om politiker inte vill det, är det inte de som står för ”ondskan” här?

Ett samhälle där penningen styr kallas plutokrati; ett samhälle där folket styr kallas demokrati. Handelsminister Björling vill alltså ha en balans mellan plutokrati och demokrati. Hon vill inte ha bara demokrati.

Varför vill hon inte det? Ja, det är nu jag tycker att det börjar bli riktigt otäckt. För är det inte så att hon är tvungen att vilja ha denna balans mellan plutokrati och demokrati just för att hon är en politiker i ett kapitalistiskt samhälle?

Jag skrev tidigare om ”privata företagsintressen över vilka människor inte har något inflytande” – men samtidigt har ju dessa företag ett enormt inflytande över människors liv.

Det är av dem vår arbetskraft måste bli köpta för att vi ska ha möjlighet att försörja oss. Det är till deras profit vi har knutit vår välfärd, våra pensioner. Det är av dem vi önskar oss den tillväxt som är grunden för Sveriges nuvarande ekonomiska system.

”Kungens väl är folkets väl” hette det en gång i tiden. Är vi i dag inte tvungna att säga ”kapitalets väl är folkets väl”?
Kanske är handelsminister Ewa Björling bara ovanligt ärlig när hon öppet talar om vikten av plutokrati?

Och kommer i så fall hotet mot demokratin inte bara från utom-demokratiska krafter utan även inifrån den parlamentariska demokratin själv?

Och det värsta: inte för att demokratins representanter är onda, utan för att de verkar i en redan halverad demokrati? Vi har ingen makt över produktionen, över företagen, över jobben – men de har all makt över oss.

Nina Björk