Alla älskar kvinnojourer men ingen betalar

Foto: Nino Cannella

Backlashen mot kvinnojourerna blev kort efter Könskriget. Nu hyllas de av alla politiker, inte minst de till höger. Ändå har flera jourer tvingats lägga ner i år, för att de har för lite pengar.

Våld begränsar friheten. För ett frihetsälskande parti är det en stor utmaning.” Orden är Fredrik Reinfeldts. I sitt jultal 2011 tog han upp våld i nära relationer, särskilt det som utförs av män mot kvinnor. Han berättade om den turné som han genomförde under året, då han besökte kvinnojourer och andra som arbetar mot mäns våld mot kvinnor.

Året efter gjorde han en turné på favorittemat arbetsmarknad. Det märks att alliansregeringen vill understryka att de tar frågan på allvar. Men det är inte bara tomma ord, stora pengar har satsats inom området.

2005 kom Könskriget, Evin Rubars dokumentär som kraftigt misskrediterade kvinnojoursrörelsen och som senare fälldes av Granskningsnämnden, men också vann journalistpriser.

I den efterföljande debatten blev forskaren Eva Lundgren och Roks dåvarande ordförande Ireen von Wachenfeldt attackerade på alla fronter. Detta känns dock långt borta i dag när man ser hur medierna rapporterar om kvinnojourernas situation. Kanske får man se Könskriget som en tillfällig backlash, en reaktion på kvinnojourrörelsens framgångar under de senaste decennierna.

2006 tillträdde alliansregeringen. När den nya budgeten inom jämställdhetsområdet kom var den så höjd att tjänstemännen först trodde att det var tryckfel. Deras budget gick från 40 miljoner till 400 miljoner.

Idéer var det däremot mindre gott om, vilket beskrivs i boken Att följa med samtiden – Kvinnojoursrörelse i förändring av Viveka Enander, Carin Holmberg och Anne-Li Lindgren.

Det var upp till tjänstemännen att hitta på en borgerlig jämställdhetspolitik, vilket i boken beskrivs som något ovanligt, då det är vanligare att statliga utredningar tillsätts först. I slutändan presenterade integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni en ny handlingsplan som innefattade 56 olika åtgärder, främst i form av utredningar, utbildning, lagstiftning samt kunskaps- och verksamhetsutveckling.

Åtgärderna genomfördes mellan 2007–2010, och fler har tillkommit sedan dess. De är många, nästan så att de är svåra att hålla reda på. Bland annat instiftades en nationell hjälptelefon, Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala fick utökat uppdrag och polisen fick order om att se över sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Dessutom utsågs Carin Götblad till nationell samordnare mot våld i nära relationer och fick i uppdrag att utreda hur arbetet mot våld i nära relationer kan förbättras.

Vad var då skillnaden mellan Alliansens handlingsplan och de riktlinjer som Socialdemokraterna hade innan dem? De förändringar som Sabuni genomförde var främst ideologiska. Ordet könsmaktsordning används inte i den nya handlingsplanen. Det är en markering mot ett mer individualistiskt sätt att se på mäns våld mot kvinnor. Det gavs även större utrymme åt särskilt utsatta grupper, barn och våld inom samkönade relationer.

Samtidigt innebar Alliansens handlingsplan mindre autonomi för kvinnojourerna gentemot kommunerna. Skrivelsen om deras unika kompetens i frågan togs bort.

Hur kan denna borgerliga vurm för kvinnojoursrörelsen förklaras? Är inte kvinnojourerna i sig ett tydligt bevis på maktstrukturer, på att män är överordnade kvinnor och använder våld för att befästa den positionen? Det är dessutom en rörelse som, om än mindre idag än tidigare, har tydliga radikalfeministiska drag.

Varför denna kärlek från en jämställdhetsminister som inte ens kallade sig för feminist?

Kanske finns en förklaring, förutom att motståndet mot våld inom relationer knappast har en partifärg, i att kvinnojourerna är en del av civilsamhället. Ett begrepp som Alliansen vurmat för. Som kristdemokraten Cathrine Pålsson Ahlgren uttryckte sig i en riksdagsdebatt 2007 på tal om ideella kvinnojourer. ”Ibland låter det som att alliansregeringen inte skulle gilla det här, men vi älskar ideell verksamhet.”

Man kan också se Alliansregeringens satsning på området mäns våld mot kvinnor i relation till vad de inte gör. Statsvetaren och docenten Gun Hedlund vid Örebro universitet menar att de flesta jämställdhetsfrågor har nedprioriterats, med undantagen kvinnors företagande och representation inom näringslivet. Och området mäns våld mot kvinnor.

– I avsaknad av annan jämställdhetspolitik så blir det en symbolfråga. Man visar att man verkligen gör någonting, säger Gun Hedlund.

Att så mycket pengar har satsats är anmärkningsvärt, men att är så oklart var de har tagit vägen är ännu mer anmärkningsvärt. Gun Hedlund menar att pengarna främst har gått till olika myndighetsuppdrag och utvecklingsprojekt för till exempel polisen och rättsväsendet. Kritiken har främst handlat om att det är fragmenterat, att pengar skvätts ut, utan att någon riktig koordinering finns.

– Vi lever i ett projektsamhälle i dag, med projekt som kommer och går. I vilken mån satsningarna har varaktig effekt, och det blir ett nytt arbetssätt, är mer tveksamt, menar Gun Hedlund.

I år vill Alliansregeringen förstås särskilt framhålla att de faktiskt har en jämställdhetspolitik. Som Roks avgående ordförande Angela Beausang konstaterade när Arena ringde:

– Alla vill vara våra vänner nu, särskilt i år.

Samtidigt fortsätter kvinnojourer att larma om att de på grund av utebliven eller dålig finansiering från kommunens sida kan tvingas att lägga ner. Kvinnojouren i Östersund gick senast i maj i år ut med det beskedet. Tidigare har Upplands-Väsby kvinnojour och Kvinnojouren Isis i Landskrona för att nämna några exempel, lagt ned av samma skäl.

I en debattartikel på SvD:s Brännpunkt (3/9/13) skrev Maria Arnholm, jämställdhetsminister, och Maria Larsson, barn- och äldreminister, att kvinnojourerna i och med deras senaste höjning av bidragen får mer pengar. De syftar på att de statliga verksamhetsbidragen för riksorganisationerna Roks och SKR har höjs för 2014 och 2015. De menar att det är en stor satsning, en fördubbling av medlen för ”kvinnojourerna”.

Men Roks och SKR är inga kvinnojourer, de är riksorganisationer för kvinnojourer. De delar heller inte ut pengar för daglig verksamhet på jourerna, det är kommunernas uppgift enligt lag. Och en av de få nationellt täckande kvinnojourer som finns i Sverige, Terrafem, hamnade mellan stolarna och fick bara stöd för sin jourtelefon, inte för sitt boende, när pengarna delades ut. Trots att jouren nämndes i ministrarnas debattartikel.

En viss begreppsförvirring märks alltså, trots att det är de ansvariga ministrarna som har skrivit den. Men här märks viljan igen, titta, vi är ju på er sida! Vi öser pengar över er! Men Karin Svensson, ny ordförande i Roks sedan maj, tror inte att ministrarna riktigt har tänkt över vad de vill med pengarna. Det organisationsbidrag som Roks får, som för övrigt inte höjts på fyra år förrän nu, går främst till organisationens löpande verksamhet, att organisera, att opinionsbilda och utbilda och en mindre del går till jourerna, till utvecklingsprojekt och utbildningar.

– Vi är så klart glada, men det som också behövs akut är direkta medel till jourerna i landet. De pengar som vi kan dela ut till jourerna nu ska inte gå till löpande kostnader, och det är också för lite för att kunna anställa eller betala boende med. Det är kommunernas ansvar, säger hon.

Olga Persson, förbundssekreterare på SKR, är också glad över det utökade organisationsbidraget, men oroar sig över att kommunerna ska se det som ännu en möjlighet att undslippa sitt ansvar för de lokala kvinnojourernas finansiering.

Synen på hur finansiellt utsatta kvinnojourerna är varierar när man frågar riksorganisationerna. SKR tonar ned detta, medan Roks upplever att många av deras medlemsjourer kämpar finansiellt. Det är tydligt att det varierar lokalt. Men det är kommunerna som har ansvaret för finansieringen av kvinnojourerna, och ingen annan, vilket förstärktes 2007 när Alliansregeringen gjorde om socialtjänstlagen.
Många kvinnojourer finansieras med en mix av förenings- eller verksamhetsbidrag från kommunerna, statliga utvecklingsbidrag samt bidrag från riksorganisationerna. Men också via den ersättning som jourerna får från kommunen när de tar emot kvinnor som kommer via socialtjänsten. Den typen av finansiering kritiseras ofta eftersom det gör att jourerna tvingas fokusera på akutverksamhet i stället för långsiktighet.

Staten ger utvecklingsbidrag, som söks via Socialstyrelsen. Problemet med detta är att det medför att jourerna i högre grad måste arbeta utvecklingsinriktat.
– Pengarna från Socialstyrelsen beviljas utifrån vissa utvecklingskriterier, och tar otroligt mycket tid i anspråk för jourer som redan har ont om resurser. Vår expertis är inte att sitta och skriva ansökningar. Vi behöver pengar för att verka långsiktigt. De som förlorar mest på detta är i slutändan de stödsökande kvinnorna och barnen, säger Karin Svensson.

Bristen på långsiktighet för kvinnojourerna gör till exempel att de har svårt att anställa, eller att de får säga upp anställda vid varje årsskifte. Dessutom har de svårt att utöka sina skyddade boenden med fler lägenheter, eftersom de inte vet om de långsiktigt kan betala hyran och p.g.a. eventuell uppsägningstid.

Förhoppningsvis håller valårssatsningarna längre än till september.

I juni presenteras Carin Götblads utredning som förhoppningsvis innehåller förslag på konkreta åtgärder för kvinnojourernas stadiga finansiering. Kanske kan kvinnojourerna snart få göra det de gör bäst – att hjälpa sina medsystrar – i lugn och ro, utan finansiell oro.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm avböjde att svara på frågor till denna artikel.

Sanna Samuelsson