Det har gått 25 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och Kina är alltjämt en mix av kommunism och marknadsliberalism. Men frihetens paroller lär återkomma.
Glömskan är förtryckets bästa vän. Och makthavarna i kommunistpartiet har gjort allt för att radera massakern på Himmelska fridens torg från Kinas historia.
Mao Zedong utropade folkrepubliken Kina på samma plats 1949 och återupprättade Kina som nation efter hundra år av kolonialism, utländska interventioner och inhemska strider. I slutet av 1960-talet var även Himmelska fridens torg en av flera skådeplatser för kulturrevolutionen. Landet kastades in i kaos och rättslöshet. Kommunistveteranen Deng Xiaoping rensades ut. När han återupprättades drev han i slutet av 1970-talet igenom de nu världsberömda ekonomiska ”frizoner” som öppnade upp för marknadsekonomin. Om än inom ramen för statens domvärjo och partiets hårda kontroll.
Då hade Mao dött. Men det stannade vid ekonomisk liberalisering. Medan Sovjetunionen under Michail Gorbatjov bejakade såväl glasnost som perestrojka behöll kommunistpartiet i Kina kontrollen och makten. Men den politiska frihetsvåg som sköljde över de kommunistiska länderna nådde ändå ända till Peking. Och våren 1989 kan man tala om en kinesisk vår. Studenterna fyllde gatorna och ockuperade Himmelska fridens torg. Som mest deltog en miljon människor i manifestationerna. Och de spred sig även till andra städer runt om i Kina.
När arbetare började kräva fria fackföreningar blev läget explosivt. Kommunistpartiets makt utmanades på allvar. Den utlösande faktorn bakom studenternas protester var i hög grad Hu Yaobangs död. Han avled i en hjärtattack på ett möte med politbyrån i april 1989. Hu Yaobang var en partiveteran som hamnat i onåd några år tidigare, tvingades avgå och idka ”självkritik”. I praktiken var kommunistpartiets ledning splittrad mellan hardliners och politiska reformanhängare. Några ville slå ner demonstrationerna. Andra som premiärminister Zhao Ziyang förespråkade dialog med studenterna.
I det här läget tog det gamla gardet med Deng Xiaoping kommandot och beordrade ut militären. Den exempellösa brutaliteten är hjärtskärande. Militären sköt med maskingevär in i folkmassorna. Stridsvagnar körde över demonstranterna. Enligt officiella uppgifter dog några hundra. Inofficiella siffror talar om mellan två och tre tusen.
Partiledningen rensades från kritiker. Zhao Ziyang, som vägrade utföra Dengs order, försattes i husarrest och isolering fram till sin död 16 år senare. De ekonomiska reformerna fick emellertid ytterligare fart och kraft. Och tillväxten de senaste decennierna är exempellösa även i ett historiskt perspektiv.
Toppjobben i den finansiella sektorn och på andra nyckelposter kräver en lång utbildning i marxism-leninism. Detta är kärnan i den kinesiska paradoxen. Länge hävdade liberala ideologer att marknadsekonomi förutsätter demokrati. Kina är en mix av kommunism och marknadsliberalism. Den uppåtstigande ekonomiska överklassen är ett med kommunistpartiets elit. Marknadsliberalism och diktatur, Mao Zedong och Friedrich Hayek i oskön förening.
Snart är Kina världens största ekonomi mätt i termer av BNP. Och på väg att bli en global aktör. I närområdet är Kina involverat i en rad gränskonflikter som redan skapa allvarliga skärmytslingar. Senast häromveckan rammade och sänkte ett kinesiskt fartyg en fiskebåt från Vietnam i Sydkinesiska sjön.
Under lång tid har Kina styrts av ett ledargarnityr ur partiets byråkrati som hållit tillbaka politiska reformer och samtidigt levererat avregleringar och tillväxt. Sedan 2012 styr Xi Jinping med nypor som påminner om Mao och Deng. Inför 25 årsminnet av massakern har Xi Jinping gjort allt för att undvika protester. Människorättsaktivister har fängslats. Internet och sociala medier har blockerats.
På himmelska fridens torg ropade studenterna ”Leva demokratin, leve friheten.” Förr eller senare lär parollerna återkomma. Men som Börje Ljunggren skriver i ”Den kinesiska drömmen”, en kommande bok om Kina: ”Partiets förmåga att hålla sig kvar vid makten får inte underskattas, ej heller arsenalen av maktmedel.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
