John McCain blir en svår nöt att knäcka. Demokraternas kandidater vill få valet till ett om ekonomi och välfärd. Men McCain lär insistera på Irak och kriget mot terrorismen där hans position är stark och konsekvent: krig på alla fronter men med respekt för Genèvekonventionen och slut på tortyren. Han gestaltar den manlighet USA har drömt om sedan 11 september, om man ska tro Susan Faludis bok "The Terror Dream": osentimental men rättvis.
Men de som nu blåser upp McCain glömmer att golvet gungar. Det republikanska motståndet har varit blekt. Giuliani missade entrén, Huckabee var en Bert Karlsson och Romney gjorde inte ens mormonerna glada. McCain har inte prövats och som kampanjpolitiker är han dokumenterat skakig. Så sent som i november förra året var hela kandidaturen i spillror när han rasat från favorit till nolla. År 2000 kollapsade maskineriet direkt när Bush tryckte till på allvar i South Carolina. Kurvorna är lite manodepressiva.
Mest intressant är hans relation till det egna partiet. Den förklarar både hans popularitet och svaghet. McCain är old school i amerikansk politik. Han tillhör den epok när senatorer gick egna vägar och inte alltid var lojala med sitt parti. Den tiden är förbi, men McCain är en påminnelse och blir en spegelbild av Obama: båda vantrivs i samtiden. När Barack Obama lovar att han ska framkalla den goda politiken, säger John McCain att han bevarat den.
Sedan 1980-talet har republikanerna utvecklats till ett sammanhållet parti med centralstyrd partipiska. Politiken har koncentrerats och partiet blivit ideologiskt konsekvent. Demokraterna har följt efter, märkbart efter nederlaget 2004. Man kan säga att partisystemet i USA europeiseras.
Den här republikanska partiapparaten är inte bara i demoraliserad oordning sedan mellanvalet 2006, den betraktar dessutom sin blivande kandidat som opålitlig. Från hökarna hörs hat. På möten buar de ut honom – och kommer att fortsätta med det, skriver Matthew Continetti, redaktör på konservativa Weekly Standard. En av partikärnans viktigaste rörelser, de fundamentalistiskt moralkonservativa, har alltid varit anti-McCain. Och den nyliberala falangen vände ryggen när han, oförlåtligt, röstade mot Bushs skattesänkningar.
Hatet mot paret Clinton kommer utifrån. Det mot McCain inifrån det egna partiet. Förklaringen är att han bryter mot republikanernas krav på konservativ renlärighet. Han gör som guvernör Arnold Schwarzenegger i Kalifornien: litar mer på väljarna än partiet. Old School, alltså.
Men kan man vinna ett presidentval utan hundra procent stöd från partimaskineriet, kärnväljarna och de konservativa rörelseaktivisterna? McCain har en gåta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
